Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lybeckarnes stämplingar. Fred i Norden - Konungamötet i Brömsebro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allvarsamt ville försvara den danska adeln, kunde hvarken hertig Albrekt af Preussen eller de andra herrarne låta bli att le deråt.
Lybeckarne voro dock ingalunda nöjda med det gjorda fördraget. Sändebud kommo år 1539 till Stockholm och fingo först föredraga sitt ärende inför riksens råd. Här framstäldes nu såsom en inledning, att hvad som skett från Lybecks sida, hade skett af några få upproriska hufvuden emot så väl det gamla som det nya rådets vilja, hvarför det vore orätt att låta de oskyldige lida med de skyldige; och derefter uppstäldes som vilkor för den å båda sidor önskliga freden i första rummet, att Lybecks gamla handelsprivilegier bekräftades och att Lybecks skuldfordran till fullo godtgjordes. Härpå svarade riksrådet, »att hvad som föregått i Lybeck anginge icke utlandet, utan hvad man med svärdet utsått, det finge man med svärdet uppskära. Hvad skulden beträffade gjorde lybeckarne bäst att dermed tiga, emedan konungen icke erkände någon sådan, men deremot kunde hafva stora ersättningsanspråk på Lybeck för alla krigsomkostnader och oförrätter. Deras handelsprivilegier åter hade de sjelfve förbrutit, och dessutom voro de oförenliga med rikets väl.»
Derefter uppkallades sändebuden till konungen att erhålla slutligt svar. Detta gafs både muntligen och skriftligen. Konungen talade om upphofvet till Lybecks privilegier. De hade blifvit gifna under förgångna tiders inre tvedrägt och yttre strid, då rikets regenter icke haft något val, och följden deraf hade blifvit, att riket kommit i förderf och blifvit falt, som Israels barn i fordom tid. Som ett lejon hade lybeckarne aktat på rofvet och velat göra äfven honom till deras lifegen, liksom de föregående regenterna. Men med Guds hjelp och kraft hade han afvärjt detta och hulpit sitt rike till välmakt och rolighet, liksom Moses fört Israels folk ur deras fängelse in i det förlofvade landet. Han ville ej på nytt kasta sitt rike i förderfvet. »Ville Lybeck någorlunda ersätta krigsomkostnaderna och ingå en för Sverige dräglig fred, så var han dertill benägen.» Härmed måste det stolta och fordom så mäktiga Lybeck låta sig nöja.
Den bestämdhet, hvarmed Gustaf uppträdde mot Lybeck, var till en del en följd af den trygghet han vunnit i afseende på sin granne i öster. Czar Wasilej dog samma år som konung Fredrik 1533 och efterträddes af sin femårige son Ivan, och efter långvariga underhandlingar, hvarunder Gustaf måste vara betänkt på fredsbrott och afgifvit befallning till finnarne att hålla sig färdigrustade, afslöts ändtligen en 60-årig fred att räkna från Mariæ bebådelsedag 1537; den skulle med korskyssning bekräftas 1547, då äfven rågången skulle utstakas på grund af Magnus Erikssons fredsfördrag af år 1323.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
