Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungamötet i Brömsebro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
båda konungarne voro här de verkande orsakerna, och de framträdde mera fritt, i samma mån som de gemensamma farorna aflägsnade sig. Nu var Christian II en gång för alla fördrifven från skådeplatsen, nu var ock, åtminstone hvad Sverige angick, Lybecks makt bruten. Nu var det tid att närmare skärskåda det ömsesidiga förhållandet de båda rikena emellan. Konung Christians uppförande under kriget var icke egnadt att väcka Gustafs förtroende. Han insåg dock och erkände, att det mindre var Christian sjelf än hans omgifning som han misstrodde. »Jag tviflar icke», yttrade han, »på konung Christian personligen, men der finnas för många röda riddare ibland, de der bära mera ondt malt till gilles än godt.»
Godtgörelsen för Sveriges penningeförsträckningar under kriget äfvensom frågan om svenska adelns arfvegods i Danmark och Norge, hvartill ytterligare kom den gamla frågan om Gotland – se der det hufvudsakliga af konung Gustafs anspråk. Hans missnöje ökades ännu mera, då Christian ingått ett förbund med de protestantiska furstarne i Tyskland och låtit konung Gustafs namn offentligen smädas af förrädaren Berent von Mehlen. Rykten gingo, att Christian eftertraktade Sveriges krona för sin broder. Gustaf var i hög grad förbittrad. Men icke mindre var Christian det; dock måste han till slut falla undan för Gustaf.
Denne satte sig i förbindelse med den ofvannämnde pfalzgrefve Fredrik, att han med 18,000 man, som af Sverige besoldades, skulle anfalla Danmark söder ifrån, medan Gustaf sjelf anfölle från den svenska sidan. Det ifrågasatta förbundet blef väl aldrig af, men det skrämde upp Christian, så att Gustaf i hufvudsaken fick sin vilja fram. I början på år 1541 affärdades danska sändebud till Nylödöse, der de sammanträffade med konung Gustafs utskickade och till dem utbetalade 31,000 fullvigtiga Joachimsdalrar, utgörande Christians skuld till Gustaf. Christian var äfven nu synnerligen ifrig att personligen sammanträffa med sin svåger, något som redan två gånger varit satt i fråga, men icke blifvit af.
Svenska och danska rådsherrar sammanträdde vid Brömsebro för att öfverenskomma om konungamötet och till tidens vinnande på förhand afhandla om de »tvistiga saker, bräck och fel», som voro rikena emellan. De fordringar Gustaf uppstälde syntes dock de danska herrarne alldeles för öfverdrifna. Gustaf ville hafva Gotland och 800,000 daler i krigsomkostnader, hvarjemte han fordrade, att Sveriges adel skulle återfå sina gods i Danmark och Norge, och att den punkt i Hamburgerfördraget, som handlade om honom och Sveriges rike å ena sidan samt grefve Johans arfvingar, Berent von Mehlen och de lybske å den andra, skulle upphäfvas och förklaras kraftlös. Härom underhandlades länge, och de danske herrarne sade till konung Christian, »att det syntes uppenbarligen, det konungen af Sverige ville hafva krig»; men Christian var angelägen om freden, och till slut kom man då öfverens. Den misshagliga punkten i Hamburgerfördraget förklarades kraftlös, och Christian lofvade äfven att hjelpa Gustaf mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
