Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken gått i spetsen för riket under medeltiden och derigenom vunnit ett visst anseende. Men dalkarlarnes uppror äro ej att förlikna med det som bär namn af Dackefejden. Detta utgick ifrån Småland. Småländingarne voro liksom dalkarlarne ett bergfolk och liknade dessa i kärlek till frihet och oberoende, men småländingarne voro vildare och råare än dalkarlarne. Det var en öflig sed hos småländingarne att, som det hette, spänna bälte. Denna lek bestod deruti, att de vid gästabuden, när ölkannorna började gå omkring och sinnena blifvit upphettade, ofta af den minsta anledning frågade hvarandra: »huru långt tål du kallt jern?» Den tillfrågade utmärkte genast på sin knif, huru långt han menade sig tåla ett styng af denna. Sedan detta skett, omlindades båda kämparnes knifvar med läderremsor till det utmärkta stället, hvarpå de afkläddes till midjan och omspändes med ett läderbälte, och så började den blodiga leken. »Jag skall skära dig ena flise, så att sol och måne skall skina derigenom» – tillropade de hvarandra, och striden slutade aldrig utan den enes, men ofta med bådas död.
Det var vid de stora gästabuden, som dessa företeelser af vildt mod uppenbarade sig. Derför var det ock sed, att när bonden drog hemifrån till ett gästabud, tog alltid hustrun sveplakan med sig, emedan hon icke visste, om mannen skulle komma derifrån med lifvet.
Denna vilda obändighet i lynnet var en följd af de ständiga krigen under den föregående tiden, hvilka företrädesvis hvilat tungt på gränslandskapens befolkning och ofta tvungit denna att handla på egen hand både med att möta våld med våld och att afböja det genom fredlig uppgörelse. Man har ännu från unionstiden i behåll brefvet om ett förbund mellan vissa härad inom Skåne och Småland. Det var alldeles gifvet, att under sådana förhållanden skulle utveckla sig en sjelfständighet, som närmade sig till sjelfsvåld, och en retlighet och ömtålighet i lynnet, som kunde hafva de svåraste följder för samhället i sin helhet.
Huru en sådan allmoge skulle upptaga nyheterna från 1540, är lätt att fatta.
Men det förefans äfven andra orsaker, som medverkade. Adeln och fogdarne förtryckte allmogen. Vi hafva flera bref från konung Gustaf, som intyga detta. »Du och dina likar lefva, som om hvarken lag eller öfverhet funnes i landet», skref konungen till Göran Gyllenstierna (1538) med anledning af det sätt, hvarpå adeln missbrukade sin rätt att återvinna gods från kyrkan. Och liksom adeln tillät sig inom sina förläningar och äfven mot underhafvande otillbörliga utpressningar, så betedde sig äfven konungens fogdar. »I rifve och slite af de arma stackars bönder» - skref konungen till en af dessa – »allt det de ega, tilläfventyrs för en ringa sak, och när de utarmade äro, hafva de inga andra utvägar, utan nödgas från hus och hem, hustru och barn gifva sig till skogstjufvarne.» Det vore bättre, menade konungen, att låta de straffskyldige stå sin rätt än att besvära honom med stort saköre, hvaraf dock minsta parten kom i konungens hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
