Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hvar för sig sökte sin räddning i skogens undangömdaste snår. Af 1,000 knektar lyckades blott en obetydlig del rädda sig tillbaka till Linköping. De segrande bönderne gjorde ett stort byte af vapen, som de förde till Nils Dacke, hvilken med hufvudskaran af bönderna stod vid Vexiö.
Tyskarne i konungens krigshär utgjorde blott en fänika om 600 man, men de skola hafva varit utvaldt folk, »de yppersta lansknektar, som på denna tid kunde finnas i hela Tyskland». Men de voro sig i öfrigt lika. De skreko på sold och skröto skräflande med sin tapperhet, »och det fick man höra, så länge detta tåget räckte», säger Peder Brahe, som var öfverste mönsterherre. Samma öfverord, som vi under unionstiden vid flera tillfällen hörde läggas i det värfvade utländska krigsfolkets mun, låter krönikan äfven dessa knektar yttra. »Om det ock regnade bönder ned från himmelen ett helt dygn igenom», skola de hafva sagt, »så ville de med sin enda fänika nederlägga dem alla». Nu som förut förändrade sig dock talet snart. »Innan den leken med småländingarne slutade», tillägger krönikan, »blef det annat ljud i skällan, och de stormodige bussarne läto sedan en smålandsbonde gälla för krigare jemte sig.»
Herr Lars Siggesson och Johan Thuresson intågade emellertid med hufvudhären i Småland och stämde allmogen i de nordligaste häradena – Norra Vedbo, Vista och Tveta – sig till möte i Jönköping. Såsom vanligt lofvade bönderne det bästa, visade ånger och sade sig vilja öfvergifva Dacke och blifva konungen trogna, men knappt hade konungshären lemnat deras bygder och dragit vidare, så höggo de bråtar i skogen bakom och afstängde hären från all tillförsel och undsättning. Riksmarsken och herr Johan framryckte allt vidare till Värend och Vexiö, dit äfven Gustaf Olofsson hade gjort ett nytt tåg från Vestergötland, men åter nödgats draga sig tillbaka för Dackes öfverlägsna styrka. Denne intågade i Vexiö med 2,000 man, och Gustaf Olofsson slog läger vid Rydaholm i Östbo härad.
Men vid Vexiö stodo marsken och herr Johan fullkomligt afstängda, och kunde hvarken få något bud till konungen ej heller bekomma något från honom, medan Dackes skaror ströfvade vida omkring. Tvänne hans höfdingar inträngde i Östergötland och satte hela skogsbygden i uppror, och en skara visade sig ända i granskapet af Linköping.
Denna tid var den bekymmersammaste konung Gustaf hade under sin regering. Medan småländingarnes uppror syntes gäcka alla försök från konungens sida att stilla det, inlupo underrättelser från alla håll, hvilka tycktes gifva vid handen, att upproret utbredde sig öfver hela riket. På Tiveden uppehöllo sig »skogstjufvar» och i Upland gick bland allmogen ett tal, som icke var godt, medan i Rekarne budkaflar kringsändes att deltaga i upproret och äfven från dalallmogen en ovanlig rörelse spordes, så att både Bergslagen och Dalarne syntes stå på språng. Äfven i skärgården lågo anhängare till de upproriske, hvilka uppsnappade alla sillbåtar och skutor, synnerligast dem, hvilka tillhörde adeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
