Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från konung Christian i Danmark och det öfriga utlandet kommo äfven oroande underrättelser. Den förre begärde hjelp af Gustaf mot kejsaren och andra tyska furstar, hvilka åter började röra på sig för den afsatte Christian II:s räkning. Christian III hade ock ingått ett förbund med kejsarens mäktigaste fiende, konung Frans I i Frankrike, hvilket snart följdes af ett dylikt som den 11 Juli 1542 afslöts i Sceaux mellan Gustaf I och Frans I, då båda konungarne lofvade att i krig understödja hvarandra med folk och skepp, i nödfall med ända till 25,000 man och 50 örlogsskepp. Hos de tyska småfurstarne samlade sig emellertid de ännu qvarlefvande svenska flyktingarne, arbetande på sina anläggningar mot Gustaf och riket. Det femåriga stilleståndet med Lybeck utgick äfven vid denna tid, och med tanken på hvad denna stad förlorat genom det föregående kriget, syntes det sannolikare, att den skulle begagna sig af tillfället och uppträda som fiende än som vän. Äfven från Ryssland kommo budskap om mord och brand vid gränsen.
Då började konung Gustaf misströsta om tron och rike. Han kom i slutet af September 1542 ned till Östergötland att der hålla stämma med östgötarne, men så föga ansåg han sig kunna lita på denna landsända – der så väl städer som allmoge, enligt hvad han sjelf sade, voro »fast sällsynta och lättfärdiga» – att han från Stegeborg skref till befallningsmännen på Stockholms slott, att de i all tysthet, så att det icke väckte rop eller buller bland menigheten, skulle från slotten och gårdarna kring Mälaren föra allt hvad af fetalier på dem kunde undvaras till Stockholm, och att befallningsmännen skulle hålla ett vaksamt öga på denna stad, att icke lybeckarne der uppväckte något buller.
Uppkommen till Stockholm skref han liknande bref till adeln att i hemlighet föra sina dyrbaraste egodelar till de befästade slotten, hvilka uppräknas för hvarje landskap. Till krigsöfverstarne skref han, att de skulle bryta upp med krigshären och draga till Stockholm. »Han tröttnade», skref han, »att längre bångstyras med det oroliga folket, som ville hvar och en vara sin regent, och att brottas med så många ovänner och fiender, hvilka dagligen ökades, och han hade derför beslutit att i Tyskland eller annorstädes köpa sig ett grefvedöme, för att der sätta sig ned i lugn och ro samt öfverlemna det oregerliga folket åt sig sjelft.»
Sakerna voro drifna till sin spets, men såsom ofta plägar ske, vände de sig der. Krigsöfverstarne skrefvo och svarade på konungens bref i en ton, som alldeles icke gaf allt förloradt. »Bönderne hade nu försökt det yttersta», skrefvo de, »och de skulle väl en gång märka att regementet vore af Gudi. Den Guden, som hittills hade hulpit och så underbarligen bevarat konungen, skulle ock nu göra detsamma. Kanske vore icke heller allmogen allestädes så till sinnes, som ryktet gick.» Framför allt afstyrkte de att bryta upp med krigsmakten, emedan bönderne derigenom skulle blifva ännu djerfvare och följa dem efter till Stockholms portar. »Det kunde aldrig gå värre, än att de dock skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
