Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Berga i Sunnerbo härad höll ting med allmogen från de norra häradena och sporde, hvad bistånd han hade af dem att förvänta, fick han det svar, »att de ville sitta hemma och ingenstädes gå efter hans bud», och de förbundo sig tillika att nedlägga alla, som kommo till dem för att röfva och plundra. Ett nytt möte med Värendshäradena sammankallades till Vexiö. Här höll han tal till bönderna, sade att allting hädanefter skulle blifva efter gammal god sedvänja, eftergaf hela årets (1542) skatt och lofvade, att hädanefter hvar och en skulle få behålla det byte han gjort och blott gifva en del deraf åt honom (Dacke). Han uppmanade dem slutligen att med uppräckta händer lofva hvarandra inbördes bistånd som bröder. Bönderne gjorde så, och Dacke förkunnade dem, att han väntade bref från konung Gustaf och om dess innehåll vore honom till behag och allmogen nyttigt, skulle den ingångna dagtingan hållas, men i annat fall kunde han ännu samma konst som tillförene, den att föra krig.
Kort derefter ankom en skrifvelse från hertig Albrekt i Meklenburg, som erbjöd sig att blifva böndernes konung, men det blef utan någon verkan, och Dacke, som äfvenledes väntade en beskickning från kejsaren och pfalzgrefve Fredrik, skref till riksens råd, att han af den förre blifvit erbjuden Småland i förläning, om han ville hjelpa kejsaren att eröfra Sverige och Danmark. Han ville dock hellre tjena konung Gustaf, om herrarne ville förmedla saken och skaffa honom konungens vänskap och en förläning, hvarmed han kunde vara hulpen. Han skref äfven till konungen sjelf och lofvade, om konungen uppfylde hans begäran, att hafva sitt lif ospardt i konungens och rikets tjenst; han begärde skrifvare till alla härad i Småland, men hofmän och karlar skulle han sjelf besörja och konungen underhålla dem med kläder och penningar.
Den önskan uppstod hos konungen, att han måtte få se och tala med denne djerfve bonde, som gifvit honom så mycket att tänka på och som stod i underhandling med kejsaren och andra furstar i Tyskland. Han skref också till Dacke och erbjöd honom att mot gifven lejd sjelf tionde komma upp till Stockholm. Men Dacke vågade ej förtro sig åt konungens blotta lejd, han trodde att list låg derunder och att han borde göra sig ännu mer fruktad af konungen. Och så började plundringarna å nyo. På Kronobergs slott drack han sitt julöl. Dermed slutar år 1542 och begynner år 1543. Konungens ofvannämnda bref skrefs, enligt Tegel, den 10 Januari 1543.
Striderna började snart. Vi hafva att i förstone märka tre, vid Kalmar, Stegeborg och på Hulje skog.
Slottsherren i Kalmar, Germund Svensson (Some), en broder till den tappre sjöhjelten Måns Svensson, begärde genom bref att komma till tals med Dacke. Denne infann sig också, men i spetsen för 1,000 man, och skref till herr Germund, att han nu sjelf åttonde kunde komma ut till tals med honom. Åtföljd af ett par adelsmän och borgmästaren i Kalmar infann sig Germund i bondelägret och sökte förmå Dacke att afstå från upproret. »Hvem dristen I uppå?» - sporde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
