Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rätte, visar sig af det intyg, som den med båda samtida Peder Brahe berättar i sin krönika.
Dermed må dock vara huru som helst, vigtigast är, att med året 1543 i allmänhet lugn och ordning återvände i Småland. Detta uppror var på en gång det svåraste och det sista, som konung Gustaf hade att bekämpa. Det är å en annan sida att betrakta såsom det sista försöket att återföra det gamla och nedgöra det nya. Nu, kan man säga, hade alla samhällets krafter, hvar efter annan, brottats med konung Gustaf, om det gamla eller nya skulle gälla. Den gamla tidens prester, den gamla tidens herremän, den gamla tidens allmoge – och äfven köpstadsmännen kunna sägas invecklade i detta sista uppror; »konungen hade stort tvifvelsmål på alla östgötska städer», heter det, »det de skulle något ondt brygga bland menige man, alldenstund de voro så fullstoppade med papisteri, jungfru Mariæ mjölk och S:t Britas uppenbarelse, att de intet aktade, hvad de bedrefvo» – alla hade de nu pröfvat sina krafter och måst vika för det nya skicket, som segrar och stadgar sitt välde.
Men om detta uppror påminner om och i sjelfva verket är den sista företeelsen af vår medeltidsallmoges fria och sjelfständiga lif, denna allmoge som räddat Sverige och lyftat Gustaf Vasa på tronen, så påminner Nils Dacke i sin förmåga att leda och sammanhålla den bångstyriga och genom sina framgångar öfvermodiga allmogen i viss mån om Engelbrekt, ehuru han visserligen icke kan jemföras med denne i oegennytta och sina syftens renhet samt helt och hållet saknar dennes förmåga af sjelfuppoffring, hans öfverlägsna kraft och vördnadsbjudande själsstorhet.
Ett medel för Dacke att upprätthålla sitt anseende, på samma gång som det tjenade att väcka fruktan hos konungen, var hans förbindelse med de utländske furstarne: kejsar Carl, sin tids mäktigaste furste, den meklenburgske hertigen och pfalzgrefve Fredrik, hvilken senare till och med skickade honom ett öppet bref på adelskap, sköld och hjelm, gods och förläningar, medan kejsaren gaf sin kansler Granvella fullmakt att begifva sig till Sverige och underhandla med smålandsbonden. Helt naturligt slöto sig de undanvikne svenske herrarne till dessa stämplingar. Det pfalzgrefliga brefvet om adelskap låg inneslutet i ett bref af biskop Magnus Haraldsson. Men så väl adelsbrefvet som Granvellas och de öfriga skrifvelserna – bland hvilka äfven en handskrift af kejsar Carl med de orden: et nos de gente Gotorum sumus (äfven vi äro af götisk härkomst) – föllo i konung Gustafs händer och bidrogo att hos honom förhöja vissheten så väl om motståndets styrka som om nödvändigheten af ökade ansträngningar och kostnader.
Dessa voro utomordentligt stora. Han råkade genom detta uppror i sådana utgifter och sådan penningeförspillning – klagade han – att han aldrig, sedan han till regementet kom, haft maken, och hans kammare var mera förblottad och utödd, än att han sig beklaga kunde. Utom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
