Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf och hans barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
offentligen med ed betygat sin och Cecilias oskuld och lofvat att icke tänka på hämnd.
Vi kunna väl tänka, hvilken oro som skulle bemäktiga sig den gamle bepröfvade konungens sinne vid tanken uppå, hurudan framtiden skulle blifva under denne Eriks välde. »Oss fruktar» – skref han till Erik – »att du så länge följer ditt eget sinne, dina drängar och flera sådana ditt unga sällskaps råd och tillskyndan, icke i detta stycke allenast, utan ock tilläfventyrs i flera, att både du sjelf och vi alle svenske varda en gång tvättandes våra hufvuden i vårt eget blod ..... Gud bättre, att vi någon tid skulle vara fader till sådana barn.» Erik svarade den bedröfvade fadern med häftighet och trots och lät honom förstå, att han icke borde skrifva till arfkonungen som till sina fogdar. Det gaf konungen öfvermått af sorg.
»Käre son Erik» – skrifver han den 25 Mars 1560 – »du skickar oss mångahanda skrifvelser, men Gud allsmäktig vet med hvad glädje vi dem läst hafva, eller med hvad grund vi skulle kunna dem rätt förstå, utan med vår högsta och största hjertans sorg ooh bedröfvelse. Så vele vi dig för Guds sons död och pinas skull förmant hafva och för den sonliga kärlek och lydnad, som alla fromma barn böra hafva till sina föräldrar, att du ville afstå från det martyrium, hvarmed du oss din fattige, gamle fader belastar och plågar.»
Det gör en i själen ondt, ja, det är med ett vidrigt intryck, man vänder sig bort från taflan af dessa söner kring denne store fader, och när man från densamma kastar blicken tillbaka till tidigare år, då ännu Margareta Leijonhufvuds kärlek klädde konung Gustafs hem ljust, och barnen sutto samlade kring fadern och lyssnade till hans vishets ord, tycker man sig äfven der se stundens frid störas och framtidens onda ligga slumrande vid hemmets härd.
Hörom honom en sådan qväll, der han sitter i kretsen af de sina framför den flammande brasan, på förfaderns vis lärande och förmanande till ståndaktighet i religion, till enighet, till fridsamhet och försonlighet. »Gören nödde krig» – plägade han säga – »och onödde fred, men hotar grannen, så slån till; varer svenske! Redan i min barndom och allt sedan har jag öfvervarit krig och örlig, och jag har grånat i harnesket, tron mig, söker freden i allo! Omgifver eder med renlifvesmän; ty man spörjer en icke, hvad man vet om dem. Vakter eder för högmod, men det högmodet är berömligt för en svensk man att icke fördraga, det detta gamla rike nedsättes, hvars invånare varit vidt omkring och tuktat dem i öster, vester och söder.»
»Älsken och uppmuntren landtbruk, bergsbruk, handeln och likaså boken och konstverk, och undersåtarne göra så med; de apa eder. Så älsken och hållen undersåtarne till Guds rena ord, bön och kyrkogång. Det är maktpåliggande för själens och landets ro. Hållen I af undersåtarne, så hålla de rättsinte af eder, och med dem kunnen I tygla de andra. Så har jag gjort. Käre barn, jag hafver med Guds nåde äflats till edert tillbörliga upptuktande; förblifven sådana till eder och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
