Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af konung Gustafs historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att afsluta detsamma. Han utnämde ock till riksföreståndare under sin frånvaro sin broder, hertig Johan, som understödde honom i denna framställning till ständerna. Erik var högeligen ifrig att företaga resan; men den gamle konungen höll i det längsta emot och gaf först sitt samtycke; sedan Erik underskrifvit ett öppet bref på några punkter, som konung Gustaf uppstält till betryggande för Sveriges rike, om denna giftermålshandel skulle krönas med framgång.
Den 14 Augusti tog Erik afsked af sin fader för att begifva sig till Elfsborg, der flottan låg färdig, som skulle föra honom öfver till England. Den dagen kände sig gamle kungen mycket svag och klagade, att det var af stort bekymmer och mycket tal. Dagen derpå måste han intaga sängen. Nu liksom på våren började sjukdomen med »brännande hetta och skälfva och med den sjukdomen diarrhea». Det är konungens biktfader, mäster Johannes, som yttrar detta i en handskrifven skildring af konung Gustafs sjukdom och död. Biktfadern var tillika konungens läkare tillsammans med konungens barberare mäster Jakob och apotekaren mäster Lukas.
Sjukdomen tilltog småningom, dock tillät den konungen under de tre första veckorna att tala i både andliga och verldsliga ämnen. Men till sitt sinne var han mycket ombytlig. Än var han sträng och hård, särdeles när han förmanade sina barn, än mild och vek ända till tårar, och stundom skämtade han öfver deras bemödanden, som ville förlänga hans lif, så att de kringstående hade svårt att återhålla sitt löje. När mäster Johannes, biktfadern, begynte med ett långt, gudeligt tal, bad konungen honom förkorta det och i stället gifva sig något läkemedel för en sjuk mage och sitt liksom brinnande hufvud. Konungen fick violsyrup och granatäplen, endivie-vatten och cicoria, »men diarrhea var allt för svår» — heter det — och konungen sade mest nej »till alla konfekter, siraper och drycker och ville dem platt intet anamma», icke heller ville han förtära »mandelmjölk, blötägg och hjerpar, stekta och sudna».
En gång, då någon af de närvarande frågade konungen, om något fattades honom, svarade han: »Ja, det som du ej kan gifva mig, himmelriket!» En annan gång, då biktfadern förmanade honom att bekänna sina synder, utbrast konungen förtörnad: »Skall jag bekänna mina synder för dig?» En gång, då konungen tog nattvarden, vinkade herr Sten Eriksson (Leijonhufvud) till biktfadern, att han skulle tala för de fattige män, som sutto i fängelse, och så väl drottningen som alla de närvarande föllo dervid på knä. Men konungen sporde hastigt: »Bedjen I för alla, äfven för uppenbara mördare och förrädare?» De svarade, att de bådo endast för dem, »som voro till akters för räkenskapen», och konungen frigaf då de för skuld fängslade fogdarna. Sina söner förmanade han till ståndaktighet i tron och i kärleken inbördes, de tu stycken, hvilkas förspillande han mest af allt fruktade. Och sade han till dem: »Menniska som menniska, när skådespelet är allt, äro vi alla lika!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
