Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af konung Gustafs historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men den styrka, som konungen, ofta till en förvånande grad, bibehöll under sjukdomens första hälft, öfvergaf honom under de sista tre veckorna. Den tiden tillbragte han mest i tystnad och, som det tycktes, utan svåra plågor. Den trogna drottning Katarina öfvergaf icke under hela sjukdomen konungens säng, så att man började till slut frukta äfven för henne, ehuru man tillika förundrade sig öfver hennes styrka.
Den 23 September började konungen hårdt antastas och tillkallade då sin biktfader samt tog åter nattvarden och gjorde sin trosbekännelse. Konungen tecknade med handen efter penna och papper och skref: »En gång bekändt och dervid blifvet eller hundrade gånger taladt — — —» Hans hand kunde ej fullborda den ofta upprepade sanningen. Han sade, att han gerna förlät alla, som brutit mot honom, och bad herr Sten Eriksson förkunna det samt anhöll om allas förlåtelse tillbaka för hvad han utom lag mot dem brutit. De sista dagarna låg konungen liksom i en dvala, och endast deruti kunde man se tecken till lif, att han stundom höjde händerna liksom till bön.
En doktor Vilhelm och något derefter doktor Mathias Paludanus, båda skickade af Erik, anlände, men kunde intet uträtta. Den ene af dem kom tidigt om morgonen den 29 September in i konungens rum. Han lutade sig ned öfver konungen, som låg der så tyst och orörlig, och han kunde icke finna annat, än att han var död, hvilket han ock yttrade helt högt, i det han reste sig upp. Det var dock icke förhållandet, ty vid ropet vaknade konungen upp och tycktes liksom undra, hvad man förehade omkring honom, men inslumrade åter helt stilla.
En stund derefter inträdde äfven biktfadern, mäster Johannes, och han lutade sig i sin ordning ned öfver den slumrande konungen. Han lyssnade uppmärksamt till konungens andedrägt och fann, att det började lida mot slutet, hvarför han föll på knä och började bedja. Alla de närvarande följde hans föredöme. Mäster Johannes vände sig derefter till den döende konungen med tröstegrunder ur Guds ord, men Sten Eriksson afbröt honom sägande: »Det är förgäfves allt hvad I ropen, ty Herren hörer ej mera!» Biktfadren menade dock, att menniskan hörde, så länge anden ännu dröjde qvar, och lutande sig ned till konungens öra, sade han: »Tron I på Jesus Christus och hören min röst, så gifven oss något tecken dertill».
Till allas förundran svarade konungen med hög röst: »Ja!»
Det var hans sista andedrag. Klockan var då åtta på morgonen den 29 September 1560.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
