Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landtkriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som till sådan lek tjenar», så att först efter 5 timmars het strid eller klockan 8 om morgonen den 28:de staden blef intagen. Den plundrades, och de svenske krigarne fingo ett rikt byte. I första häftigheten nedhöggs en hvar, som träffades med vapen i hand, men sedan gafs quarter. Omkring 100 skottar och fransmän gjordes till fångar, och bland de senare befann sig en tapper och bepröfvad riddare vid namn Pontus De la Gardie, en man med hvilken vi längre fram få göra närmare bekantskap.
Hertig Carl, jemte hertig Magnus af Saxen, konung Eriks syskonbarn — drottning Katarina var hertigens faster — som äfvenledes befann sig vid hären, skyndade genast till Orrholmen till konungen att förkunna segern. Men belägringen för slottet fortsattes, och oaktadt det med tapperhet försvarades och oaktadt Rantzow skyndade det till undsättning, togs det med stormande hand den 15 September. Dess tappre försvarare nedhöggos med undantag af några höfvidsmän, som tagit sin tillflykt till frustugan och förskonades genom qvinnornas tårar. Emedan från den kringliggande landsbygden den redbaraste lösegendomen blifvit förd till det fasta slottet, gjordes här ett rikt byte.
Carl de Mornay förordnades till ståthållare på Varbergs slott, som åter sattes i godt stånd och erhöll en tillräcklig besättning.
Den svenska hären skulle från Varberg återföras till Vestergötland, men skingrade sig till följd af bristande krigstukt. Det lyckades dock att åter samla dem vid Risa gård i Kinds härad, der konungen tilltalade manskapet och uppmanade till tapperhet, så att man nu med ett slag måtte tvinga den högmodige fienden till fred. Äfven vid detta tillfälle bad man konungen icke äfventyra sin egen person, och han lofvade det. Jakob Henriksson förordnades till fältöfverste och under honom Erik Gustafsson (Stenbock). Krigshären tågade till Frölunda på Hallandsgränsen. Konungen begaf sig sjelf till Jönköping.
Daniel Rantzow hade under tiden ryckt in i norra Halland att återtaga Varberg, hvilket likväl misslyckats, ehuru han lupit tre gånger till storms och förlorat 1,600 man. För att innestänga fienden inom denna del af Halland sände Jakob Henriksson Knut Hand till Falkenberg att upprifva dervarande bro öfver Ätran. Knut tågade fram till Falkenberg, slog det danska krigsfolk, som stod der, sköflade staden och uppbrände bron.
Rantzow, som dels till följd af det tappra försvaret af Varberg, dels med anledning af den öfverlägsna svenska härens antågande, måste upphäfva belägringen och draga sig tillbaka, nödgades nu tåga längs efter Ätran för att möjligen på något vadställe komma öfver strömmen. Detta var ingen lätt sak, ty Ätran var då af höstregn så uppsväld, att han måste tåga ända till Axtorna i Svarterå socken, innan han kunde finna ett lämpligt öfvergångsställe.
Men samtidigt kommo äfven svenskarne till Axtorna. Svarterå socken genomflytes af en liten bäck, benämnd Högvadsbäcken, som i sydvestlig riktning flyter ned till Ätran. De båda härarne intogo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
