Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landtkriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svenske krigaren. Nu kunde de icke heller kastas tillbaka. Rödatorn togs, och den svenska fanan svajade redan från dess spets.
Då inträffade en alldeles oförutsedd händelse. Hela tornet med flere hundra deri inträngde svenskar flög med en förfärlig knall i luften. Fienden hade dit nedfört ett krutförråd, och en man af besättningen hade trädt fram till Jöns Holgersson och erbjudit sig att antända krutet. Det var en handling af mannamod och fosterlandskärlek, som är värdt sitt minne. På konungens vägnar lofvade slottshöfdingen honom att draga försorg om hans hustru och barn, och så befalte han sin själ i Guds hand och gick ned i tornet. Det var innan svenskarne ännu bemäktigat sig det, men då man kunde förutse att det ej längre kunde räddas. När den svenska fanan väl var planterad på tornspetsen, då begrof den tappre mannen sig och alla de hundrade fienderna under dess spillror. Hans bragd räddade ock Bohus. Väl fortsattes stormningen allt intill aftonen, men slottet kunde icke tagas.
Danskt krigsfolk kom äfven och lade sig på Hisingen gent emot Bohus, och detta inverkade i sin mån förlamande på fortgången af belägringen. Nils Boije misströstade om att kunna taga slottet och var sinnad att draga derifrån. Konungen blef högeligen missnöjd, och Nils Boije skildes från befälet. Man var nu i Maj månad. Carl de Mornay sändes att fortsätta ett företag, som varit alldeles för dyrbart för att icke fullföljas. Så väl Nils Boije som Nils Sture stäldes inför rätta för denna misslyckade belägring, och nu liksom efter nederlaget vid Axtorna kastades skulden för motgången på den senares förräderi.
Rörande fortsättningen af kriget hafva vi ingenting af synnerlig vigt att omnämna. Konung Erik började misstro alla och allt mera hejdlöst kasta sig i armarne på sina gunstlingar, bland hvilka Göran Persson var den förnämste. Ett bref från konungen till den sistnämnde af den 4 Juni upplyser härom. Göran Persson hade tillskrifvit honom rådets betänkande om landtåget detta år, som afstyrkte konungens personliga deltagande deruti, men tillstyrkte, att antingen hertig Carl eller någon annan skulle sättas till fältöfverste. Konungen uttryckte sin tacksamhet, »för det de med sådant besvärligt omak velat hafva honom förskonad.... Men huru det kan vara rådt Sveriges rike till godo, det låte vi blifva i sitt värde.»
Han utvecklade derefter sina skäl rörande de föreslagna männen till fältöfverstar. Sin broder, Carl, ville han icke hafva på denna plats, dels emedan, »om något skadligt vidkomme hertigen, så skulle det tillräknas honom (Erik)», dels ock emedan hertigen skulle vilja hafva mera krigsfolk på detta tåg, än som konungen dertill ville använda. »Vidare såsom deruti (i Görans bref) ock beröres om grefve Svante, så är han till en fältöfverste icke tjenlig, efter han är fastmer benägen till vällust och goda dagar än till att förestå några vigtiga krigshandlingar. Hvarföre vi ock honom icke dertill bruka kunne, såsom icke heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
