Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan man lemnat drabanterne och närmade sig konungens egna rum, mötte man först dörrsvennerne, hvilka der höllo vakt och tillsågo att ingen obehörig fick inträda. En ännu högre grad hade kammarsvennerne. Dessa betjente konungen vid hans af- och påklädning, hade uppsigt öfver hans kläder för vinter och sommar, för fältlifvet och högtider, samt för ombyte vid lek och kroppsöfningar, samt skulle hos köpmännen uttaga hvad som behöfdes och hafva uppsigt öfver skräddaren.
Ännu närmare konungens person stodo hans småsvenner. Desse följde alltid konungen, hvart han gick, samt skulle uppehålla sig i maket utanför konungens kammare, bära upp maten och uppvakta vid bordet. Rörande maten fans en särskild embetsman, som skulle hafva uppsigt öfver densamma samt öfver tafelen och tafeltäckarne, att allt var skickligen tillpyntadt med talrikar, knifvar, skedar, biliggare och allt tillbehör. En annan embetsman, som kallades skänk, hade uppsigt öfver konungens vin och drycker och öfver källarsvennerne, hvilka skulle kredensa vid bordet. Dessa embeten innehades af män ur de äldsta ätter. Så var år 1566 Per Ribbing skänk.
Högst bland hoffolket stodo kammarjunkarne, hvilka voro nio till antalet och öfver hvilka öfverste kammarherren hade befallning. De skulle alltid vara tillstädes i konungens presentekammare eller audiensrum, och de fingo ej vid deras lif öfvergifva konungens person, hvarken i fred eller krig, på slott eller resor. I fält skulle de vara i harnesk och full väpning; de skulle alltid gå framför honom, hvart han gick, och de fingo aldrig röja hvad de hört talas i hans rum.
Till sin person var konung Erik af ett i alla afseenden behagligt väsende. Han hade en väl bildad kropp och ett skönt ansigte samt var stark och vig, så att han i kroppsöfningar hade få sina likar. Såsom ryttare och simmare eller i dansen var han så utmärkt, att han väckte alla åskådares högsta beundran. De sköna konsterna älskade han högt, och vi hafva ännu i behåll sånger och äfven arbeten i obunden stil af honom både på svenska och latin. Han var tillika tonkonstnär och målare samt i allmänhet i besittning af sin tids bildning i fullt mått. Han var skarpsinnig och uttryckte sig med vältalighet. Det franska sändebudet Dantzai skref om honom till sin konung: »Jag har ofta afhandlat med honom flera ärenden, och jag försäkrar er, Sire, att han egde ett mycket godt omdöme. Han fattade lätt, hvad man framstälde för honom, och uttryckte sig med mycken vältalighet och raskhet, och han egde flera andra stora dygder; sant är, att han var mycket misstänksam.»
Denna misstänksamhet — ett arf från både fader och moder — i förening med det lättretliga och häftiga lynnet, detta slägtdrag hos alla Wasar, var konung Eriks farligaste fiende och vållade till slut hans ofärd. Hans astrologiska griller och hans samvetslösa gunstlingar uppjagade till slut inom honom en storm, som omtöcknade hans förstånd och förde honom ända till vansinne. Bland folket gick sedan en sägen, att han en gång som yngling vid dans på slottet hoppat så högt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
