Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morden i Upsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med redligt sinne vid sin sida, som han haft förtroende till — en sådan som Clas Christersson. Men Göran Persson och hans anhängare, bland hvilka nu en vid namn Petrus Caroli, som Erik år 1555 gjort till kyrkoherde i Kalmar, kom att med sitt tal inverka på utgången af sorgespelet, voro de enda, som omgåfvo konungen, och till hvilka han lyssnade. Alla, hvilka egde känsla för det rätta, började draga sig tillbaka. Konung Erik klagar sjelf, att på vägen mellan Flottsund och Upsala alla hans tjenare öfvergåfvo honom.
Ensam och till fots kom han sålunda till staden, och der fans ingen som emottog honom, utom gamle erkebiskop Lars och Nils Gyllenstierna. Men erkebiskopen, invänder man, borde väl hafva kunnat tala ett allvarligt ord med konung Erik. Utan tvifvel gjorde han det ock, ehuru derom icke finnes något antecknadt. Om en annan herre, Jakob Henriksson (Hästesko), säges det, att han varnat konungen och bedt honom afhålla sig från alla våldsamheter i afseende på de anklagade samt låta lag och rätt gälla, och konung Erik skall då hafva svarat: »Jag är som en orm i en myrstack med det packet, och jag får akta mig att de ej göra kol på mig.» Orden uttrycka tydligt nog det sinnestillstånd, hvari konungen befann sig. Han kastades fram och åter mellan ytterligheter, ömsom upprörd af samvetsagg, ömsom af sina misstankar, och de, som underhöllo de senare, voro de, hvilka företrädesvis egde hans förtroende. Kom då för hans öra något yttrande af misstro mot de fångne, och sådana framburos väl, är det klart, att hans egen misstro deraf skulle ökas i högsta grad. Så säges Åke Bengtsson (Färla), en myndig och erfaren herre, som var allmänt aktad, hafva yttrat, »att om ingen annan funnes, ville han vara Nils Stures bödel».
Visst är, att konung Erik under dessa dagar befann sig i ett högst upprördt sinnestillstånd, och han sökte derunder döfva de stormande lidelserna vid bägaren. Den 18 Maj, då ständerna enligt kallelsen skulle samlas, var sjelfva pingstdagen, och den följande dagen skulle konungen öppna riksdagen. Pingstdagen drack han ovanligt mycket, och annandagen, då han skulle gå upp till ständerna, fann han ej det tal, som han för detta ändamål skrifvit. Blott det bref, som Abraham Gustafsson tvingats att underskrifva, och ett annat af Erik Sture, fick han med sig, och så inträdde han i riksförsamlingen. I sin dagbok klagar han, att han måste oförberedd framträda. I det tal, som han sålunda höll, fästade han sig hufvudsakligen vid Nils Sture, hvilken han anklagade för förräderi, liksom de öfrige hans medbrottslige, och till bevis anförde han de vittnesmål som blifvit aflagda, hvarjemte han uppläste de båda brefven.
Det ena af dessa känna vi. Det andra var af ett innehåll, som väl aldrig dess författare kunnat ana, att det skulle blifva användt som bevis mot honom för högmålsbrott. »Efter oss fattige krigsfolk oveterligt är» — stod det deruti — »hvar I, käre herr fänrik, vele uppsätta eder lofliga fänika, så begäre vi sådant veta, på det vi fattige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
