Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Katarina Månsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blänker hon ej af gyllne smycke,
så blänka dock hennes ögon skön,
alldeles är hon i mitt tycke,
fast hon för andra syns gemen.[1]
Hvar må följa sitt eget sinn,
Kär håller jag min herderinn.
Den som vill må i luften flyga;
mina vingar gå ej så högt.
Jag verlden vill fast öfvertyga,
till Karin är mitt hjerta böjdt.
Hvar må följa sitt eget sinn,
Kär håller jag min herderinn.
Farväl, farväl min hjertans lilja,
med sinom tusende god natt!
Det sker dock efter herrans vilja,
jag blifver den som jag har sagt.
Hvar må följa sitt eget sinn,
kär håller jag min herderinn.
Det är icke osannolikt, att denna kärlek, ju varmare den brann i konungens hjerta och ju mera Karin visade sig värd densamma, gjorde konungen allt likgiltigare för hvarje förbindelse med en utländsk furstinna. Men här hemma väckte det ovilja, i synnerhet sedan konungen låtit förstå att han tänkte på någon af döttrarna i Sturehuset till sin drottning, och folket, som icke kände Karins ädla hjerta och hennes högsinthet, talade om att hon med en trolldryck tjusat konungen och fästat honom vid sig. Sådant tal kom äfven för Karins öron, men det hindrade henne icke att göra allt det goda, som stod i hennes makt. Hon var efter Clas Christerssons bortgång den enda motvigten mot Göran Persson och konungens onda rådgifvare.
När och hvar hon kunde, manade hon Erik till det goda och till försonlighet och fridsamhet, men hans stjernor förmådde dock öfver honom mera än hans Karin, och Göran Persson visste ställa sitt tal bättre än hon. Och äfven hon sjelf var stundom ett mål för konungens misstankar. En ung fänrik vid namn Maximilian hade förälskat sig i Karin och friat till henne. Det kom till konungens kunskap, och han gaf då befallning, att fänriken genast skulle afgå till krigshären, som låg i Norge. Före afresan ville Maximilian taga afsked af Karin och smög sig upp i slottet. Men der blef han gripen och, på falska skäl anklagad af Göran Persson, dömd att dränkas i strömmen, såsom ock skedde.
Om hösten 1566, sedan konungen låtit förklara Nils Sture för oskyldig efter skymfen i Stockholm, blef förhållandet till Sturehuset återigen någorlunda godt, och Karin vistades några veckor på Hörningsholm hos grefvinnan Märta. Hon nedkom under tiden med en dotter, som konungen Sturehuset till ära lät få namnet Sigrid efter en af grefve Svantes döttrar. Att den stolta grefvinnan Märta dock ogerna mottog den kungliga frillan i sitt hus, synes man kunna sluta till af det svar hon gaf Karin, då denna en gång ville berömma hennes smycken och klädebonad, sägande, »att hon i dag var så gill». — »Jag vill se på den, som kan mig ogilla!» — skall grefvinnan hafva svarat, icke utan ett visst förakt i ton och blick. Men när olyckan kom och lade sin tunga hand på grefvinnan, när hon sjelf i Upsala bevakades som fånge och hvarje dag bäfvade för det öde, som väntade hennes man och söner, då var Karin den enda, som kände medlidande med hennes
[1] Af lågt stånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:43:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/3/0369.html
