- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Tredje bandet. Gustaf Wasa och hans söner /
360

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Katarina Månsdotter - Konung Eriks ånger

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sorg, tröstade henne i hennes bedröfvelse och intalade henne mod och hopp. Hon var ock den enda, som kunde utöfva något inflytande på konungen till det goda — det måste grefvinnan Märta för sig medgifva.

Vi veta dock, att Karins förmåga var för ringa att afvända den olycka, som hotade. Hon stod vid stranden af händelsernas ström, hvars fåra utstakades af skickligare händer än hennes, och för henne återstod blott bönen, och hon bad för Erik, för hans offer och för sig sjelf. Och derunder träffades hon af budskapet om konungens försvinnande, och hon skyndade att finna honom.

För henne lyckades det nu att återföra den olycklige konungen till sans och stillhet, sedan hon förmått honom att förtära någon föda och taga sig några timmars sömn. Han lät sig nu återföras till Upsala, och derifrån till Svartsjö. Den 3 Juni kom han till Stockholm. Han hade — berättar Tegel — der han framdrog allt ifrån Ulleråker och till Stockholm ur sitt guldskrin strött ut guld till alla som mötte — en betydelig summa. I Stockholm drog han in med ögon och händer lyftade mot himlen.

Konung Eriks ånger.


Det var ej blott med yttre åthäfvor som konung Erik visade sin ånger. Han synes verkligen hafva känt ett inre begär efter försoning med dem, som han så djupt förorättat. Han skickade stora penningesummor till Per Brahe, Sten Eriksson och Beurrei arfvingar och bad i bref till Sten Eriksson och Sten Banér, att desse ville vända allt till det bästa och förmå enkedrottningen, som då kommit till Upsala, att äfven göra sitt till för att skaffa honom förlåtelse af grefve Svantes enka, och han bad alla de dödades anhöriga komma till Stockholm. De kommo och konungen mottog dem ej blott med yttre hedersbetygelser, utan med ett synbarligen förkrossadt sinne.

Enkedrottningen och Sten Eriksson kommo sjövägen, Hogenskild Bielke och Sten Banér landvägen. Mot de senare sände han ända till Sollentuna kyrka en del af sina hingstridare till mötes för att göra deras intåg i staden så värdigt som möjligt, en heder som de båda herrarne dock undanbådo sig. För enkedrottningens mottagande var ingen ståt sparad. När hon med sitt sällskap kom upp i slottssalen, föll Erik på knä, bekände att han gjort de dödade orätt och bad om förlåtelse, men mest bad han derom, att enkedrottningen och de öfrige ville ställa grefvinnan Märta tillfreds. Enkedrottningen blef rörd öfver konungens ånger och hon åtog sig att genast resa till Upsala och tala med grefvinnan.

Detsamma gjorde ock Sten Eriksson och Hogenskild Bielke, och de följde med enkedrottningen, som medförde ett egenhändigt bref af konungen till Märta Leijonhufvud. Konungen bad henne nämna allt hvad hon åstundade och som kunde lemnas henne utan rikets märkliga förlust, och hon skulle få det. Enkedrottningen utförde sitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:43:24 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/3/0370.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free