Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Danmark 1567, 1568. Konungens giftermål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
in i Göinge härad samt i Halland. Men när snön började smälta och vägar och stigar blefvo bottenlösa, vände han åter uppåt landet och till Svartsjö igen. Under det han låg i fält, började han blifva sig allt mera lik till lynnes. Viner jemte socker och dyrbara kryddor efterskrefvos för hans bord, och sorgen och ångern öfver blodet som flöt i Upsala tycktes hafva flugit sin kos. Tvärt om började han åter med misstänksamma blickar betrakta sina bröder, och utan tvifvel var det derför som han ville hafva dem under ögonen på samma gång som han icke ville släppa krigshären ur sina egna händer. Detta visade sig tydligt, då Göran Persson, den anklagade och dömde mannen, ankom till lägret, befriad ur sitt fängelse. Den forne gunstlingen hittade åter vägen till konungens hjerta, och snart blef förtroligheten mellan konungen och honom lika stor som förut. Det berättas, att en dag, då Göran och en annan sekreterare, Mårten Helsing, befunno sig ensamme inne i konungens tält, aflossades i lägret en kanon. Konungen skall dervid hafva utropat: »Ack, om den kulan ginge tvärt igenom den trolöse rödskäggingen»! Han menade med rödskäggingen naturligtvis hertig Johan. Mårten Helsing vågade då säga: »Vare en sådan olycka långt ifrån eders maj:ts broder! Måtte kulan hellre gå genom Göran Persson, som åter stämplar oenighet!» — De frimodiga orden bragte konungen utom sig. Han rusade upp, fattade en eldgaffel och rände den tvärt igenom den olycklige skrifvaren. Såret var så farligt, att Mårten någon tid derefter dog deraf. Erik ångrade sin gerning, men det var för sent.
Efter återkomsten till Svartsjö var Erik åter densamme som förut. Han sysselsatte sig med sin trädgård, den han sjelf skötte, och gladde sig i samlifvet med sin Karin, hvilken den 28 Februari detta år nedkommit med sonen Gustaf. Men härunder begick han åter handlingar, som gjorde hans fall ohjelpligt.
Samma dag, som han skref efter ympqvistar för sin trädgård — det var den 4 April — skref han äfven en instruktion för Göran Persson att återtaga alla de skänker, som han bortgifvit till de i Upsala mördades anhöriga, och det guld och silfver, som han gifvit bönderna i Odensala under sin sjukdom eller »sitt svaghetstillstånd», som det hette. Göran Persson hade dessförinnan blifvit frikallad från all skuld, och en härold hade utropat, att han var en ärlig, oskyldig man, men att deremot de i Upsala mördade varit förrädare, som förtjent sin död.
Ännu farligare än detta voro de åtgärder konungen vidtog mot hertig Johan. Han återfordrade nu af honom den skriftliga förlikningen, som dem emellan uppgjordes på Svartsjö. Han hade under sin svaghet underskrifvit den, och derför kunde den numera icke gälla, och han begärde tillika att af hertigen få veta, om han ville hålla sig till honom såsom Sveriges konung, eller till sin svåger konungen i Polen, Sveriges fiende. Hertigen, som nu bodde på Eskilstuna slott, svarade, att han hoppades af sin broder allt godt och ärnade vara sitt fädernesland trogen. Johan såg emellertid hvad han hade att vänta, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
