Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brödrastriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man torde väl kunna antaga, att Pontus ganska snart insåg omöjligheten för Erik att hålla sig qvar på tronen, om ett allvarligt försök att störta honom gjordes, äfvensom att han i den frigifne hertigen såg upprorets lämpligaste hufvud och den blifvande konungen, om det lyckades, samt att för honom sjelf under denna förutsättning vida mera vore att vinna hos den nya konungen än hos den gamla. Enligt den nämnda franska handskriften skall Pontus hafva vändt sig till Katarina Jagellonica och för henne framstält sina tankar om möjligheten af ett tronbyte med anledning af det allmänna missnöjet med Erik bland både höga och låga, och försäkrat, att hans sextusen skottar — eller halsjernsknektar, såsom de kallades till följd af sin beväpning — gerna skulle vilja byta om herre. Huru härmed förhåller sig, kan nu icke afgöras. Visst är, att Pontus De la Gardie från början var upprorets man och stod i lika stor gunst hos Johan som förut hos Erik, en gunst som i rikt mått äfven kom De la Gardies barn till godo.
Med eklöf fästadt i sina hattar till minne af eken, der de först förbundit sig med hvarandra, skyndade hertigarne till Östergötland samt öfverrumplade och bemäktigade sig Vadstena slott. Det skedde den 12 Juli. Här satt den svagsinte brodern, hertig Magnus, och allt hans silfver användes att deraf mynta penningar till krigsfolkets aflöning. Dessa penningar kallades unions-klippingar och de buro i pregeln en vase med kunglig krona öfver och begynnelsebokstäfverna i hertigarnes namn, J och C, hopbundne, allt inom en eklöfskrans, betecknande brödernes förbund, att, om de kunde vinna riket af Erik, skulle de styra det gemensamt. Till dessa penningar skall äfven hafva användts det silfver, som konung Erik gifvit grefvinnan Märta Leijonhufvud till försoningg för hennes mans och söners mördande, och som hon nu lånat hertig Johan. Penningarna, som deraf myntades, kallades blods-klippingar.
De första ryktena, som kommo till konungen och Göran Persson, synas icke af dem hafva mottagits så, som saken verkligen kräfde. Erik utfärdade befallning till trenne af sina trogna att gripa hertigarne döda eller lefvande och lät stränga bref utgå med uppmaning till trohet. Men knappt fick konungen sina ögon öppna för den verkliga fara, som hotade, förr än han greps deraf på det häftigaste. Han sporde i första hettan doktor Wilhelm Lemnius, »hvilken åder man borde öppna för att lättast dö», och då denne svarade, »att det vore hans pligt att uppehålla, men ej att förkorta lifvet», sökte konungen att strypa den redlige mannen.
I Augusti affärdade Erik Göran Holgersson (Gera) och sekreteraren Sven Elofsson till hertigarne — deras instruktion är daterad den 15 Augusti — att försöka bemedla en förlikning. De båda utsände träffade hertig Carl och Sten Eriksson, hvilken jemte en mängd af de förnämste herrarne hade förenat sig med hertigarne, i Norrköping. Hertigen visade sändebuden från sig till hertig Johan, som befann sig i Vadstena. De begåfvo sig dit, och der funno de gamle riksmarsken, Gustaf Olofsson Stenbock, Göran Gyllenstierna, son till Nils, Thure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
