Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brödrastriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bielke, Erik Gustafsson Stenbock, Johan Bielke och hans son Axel samt Gustaf Banér och Pontus De la Gardie, hvilka alla nu voro på hertigarnes sida. De utsände framstälde sitt ärende, men hertig Johan svarade, att man icke kunde sätta tro till konungens fagra ord och falska försäkringar. Hertigarne gåfvo äfven konung Erik skriftligen tillkänna orsakerna, hvarför de gripit till vapen, och kungjorde dem på samma gång genom öppna bref kring hela riket. De voro hertigens långa fängelse »utan skäl», mordet i Upsala, Eriks giftermål, hans löfte att utlemna Johans hertiginna till czaren och slutligen Göran Perssons återinsättande i sin förra makt. I ett bref af den 14 Augusti redogjorde Johan för dessa orsaker äfven inför sin svåger, konung Sigismund i Polen.
Men samma dag, som Erik afsände Göran Holgerson och Sven Elofsson i det ofvannämnda ärendet, skref han ett särskildt bref till hertig Carl för att om möjligt skilja honom från förbundet med Johan. Erik förestälde honom att han nu bröt sin ed och rusade mot sin undergång samt varnade honom med hertig Johans olycka på Åbo. Hertigen gjorde orätt, om han litade på sitt anhang, och om han menade, att den äldste brodern icke var vid sitt naturliga förstånd. »Eders kärlighet skall förnimma i sjelfva gerningen» — sade han — »att vi väl förstå, hvilka de förnämste våre fiender äro». Slutligen begärde han att få veta, »om Carl ville vara hans vän eller ovän», och i det senare fallet erbjöd han honom och hans blodsförvandter en envigeskamp, »en mot en eller med väldige hopen, hvilketdera hertigen åstundade».
En trumpetare anlände med detta bref till Nyköping den 18 Augusti, och hertigen skref samma dag sitt svar. Han sade, att det icke var mot fäderneslandet, utan mot konungens okristliga regering och den blodtörstige Göran Persson, som han gripit till vapen. »Hvad envigeskampen anginge, vore han ej försagd; konungen visste, hvar han funnes, och kunde möta honom antingen ensam eller med väldige hopen. Mera hade han ej att säga, förr än han inhemtat hertig Johans mening.»
Emellertid hade konung Erik sammankallat en riksdag till Stockholm, dit medlemmar infunno sig från öfra Sverige. De beklagade det straffbara upproret, hvilket de bådo konungen att med alla medel söka qväfva. Deras beslut betydde dock föga mot de verkliga fördelar, som hertigarne vunnit och vunno. Hela Östergötland, der Stegeborg togs redan den 18 Juli, var i deras händer. Den 29 Juli fingo de äfven in Leckö i Vestergötland, och just när konungen skref sitt utmaningsbref till Carl, hade Johan fått sin krigsstyrka så samlad, att han bröt upp från Vadstena. Det var den 19 Augusti. Tåget stäldes mot Södermanland, och hären utgjordes af 10 fanor tyska och skottska samt 8 fanor svenska knektar.
Nu blef Erik allt mera orolig. Hans svar af den 25 Augusti på Carls bref röjer en häftig vrede, men andas tillika kunglig värdighet. Hertigen fore med lögn, heter det, Göran Persson sutte ingen öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
