Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brödrastriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplöst i vild flykt utefter en sjö, som sträcker sig i vestlig riktning in i Salems socken. De flyende sökte skogen, men många omkommo i trängseln mellan sjön och ett derinvid beläget berg. Konungen förlade efter förföljandet sitt folk i passet mellan sjöarne.
Detta var den enda framgång Erik hade. Följden af segern blef dock ingen annan än den, att hertigarne drogo sig vesterut och gingo öfver Qvicksund till norra sidan af Mälaren, hvarunder de bemäktigade sig Örebro, Vesterås och slutligen Upsala den 12 Sept. Konungens belägenhet blef härunder allt mera förtviflad. Han öfvergafs af den ena efter den andra. Ivar Månsson sändes öfver till Finland att samla folk, hvilket han ock gjorde, men tog genast Åbo slott för hertigarnes räkning. Hertig Magnus, enkedrottningen och de kungliga fröknarna begåfvo sig äfven till hertigarne. Dermed gick så till, att hertigen anhöll om tillstånd att draga på jagt, och de kungliga fruntimren att göra en lustfärd till en af gårdarne i Mälaren. Konungen gaf sitt samtycke, men jakten som förde enkedrottningen och furstinnorna — Sophia och Elisabeth — lade strax utanför staden i land, och hertig Magnus var dem der till mötes med 90 hästar, hvarpå det bar af till hertigarne. Gamle erkebiskop Lars var den ende, som blef den olycklige konungen trogen.
Den 17 September befann sig konungen jemte Göran Persson i tornet Tre kronor, då de norrut på sidan om Brunkeberg fingo se hertigarnes fanor sticka fram och deras folk slå läger på Rörstrands egor. Konungen bleknade dervid och hans öga flammade. »Haden I följt mitt råd, nådige herre», sade Göran Persson, »och lagt hertig Johans hufvud för hans fötter, så hade icke detta händt!» — Gunstlingen blef nu den förste, hvars öde fullbordades.
Konungen ville underhandla, och Göran Holgersson reste fram och åter mellan staden och hertigarnes läger, men desse svarade fast och bestämdt, att de icke ville veta af någon underhandling, förr än Göran Persson blifvit utlemnad. Konungen satte sig till en början emot, men så väl borgarena i staden som besättningen på slottet anhöllo så enträget derom, att konungen till slut måste gifva efter. Göran fick veta det i tid och gömde sig på slottet, men dalkarlarne, som utgjorde besättningen, framletade honom och öfverlemnade honom bunden till hertigarnes förvakt. Göran ropade under vägen, »att han förr trott himmelen falla ned, än konung Erik skulle öfvergifva honom», och han förmanade folket, som omgaf vägen, der han fördes fram, »att förlita sig på Gud, men icke på stora herrars nåd». I lägret hos hertigarne gjordes processen kort. Han lades på pinbänken, der han tvangs till en mängd bekännelser, och derefter fördes han till den mest pinsamma död. Det adelsbref, som han fått af konungen, uppspikades först på galgen tillika med hans afskurna öron, hvarpå han sjelf upphängdes. Men han nedtogs genast och rådbråkades långsamt till döden samt lades på stegel. Det skedde på Brunkeberg den 28 September. Görans moder, som hölls för en trollpacka, sändes äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
