Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Eriks afsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligga flere timmar i sitt blod. Herr Olofs straff för denna ogerning skall hafva varit obetydligt, blott någon kort tids fängelse.
Eriks klagan, alla hans bref till Johan gagnade intet, och då började stormen i hans själ på nytt och hotade att omtöckna hans förstånd. Han begynte sätta sig i förbindelse med sådana som han visste vara sig trogna. Bland dessa voro drabanterne i hans lifvakt, en trupp, som Johan mot Carls råd icke upplöst, utan bibehållit för att använda den mot fienden. Bland denna lifvakt, som utgjordes af unge män, hvilka konung Erik plägade taga ur skolorna, uppstod en sammansvärjning till hans förmån, och i denna misstänktes äfven åtskillige herremän vara deltagare, såsom Nils Pedersson (Silfversparre) till Holma och Jakob Bagge, en son af amiralen, samt Peder Levers, hvilken var en af Eriks amiraler. Det synes häraf, att Erik icke stod alldeles ensam och öfvergifven.
De sammansvurne gingo till väga med nödig försigtighet och yppade icke ens för Erik sjelf sina namn, ehuru de brefvexlade med honom. På sommaren, när Johan lemnat hufvudstaden och dragit nedåt landet, skulle det bryta löst, och Erik underrättades derom i bref. Han antog deras förslag med glädje och utfärdade ett öppet bref till »alla sina trogna undersåtar», utlofvande allt godt, om de ville göra honom bistånd. Men allt borde ske med skyndsamhet, och han skref under sitt namn de latinska orden: »cito, cito, cito, quam citissime». (»Snart, snart, snart, på det snaraste.») Men hela sammansvärjningen blef i tid upptäckt.
»Sistlidne fredag kl. 8 om aftonen» — skref Johan till Carl den 21 Augusti — »hafva vi förnummit ett stort förräderi mot oss, i så måtto att en hop af konung Eriks anhang hade sig tillhoparotat att, så snart vi vore hädandragne, förraska slottet, förlossa konung Erik och förhjelpa honom till riket igen, såsom de gripne förrädare strax utan tvång bekänt.» Hufvudmannen jemte flere af de sammansvurne dömdes till döden. Äfven Nils Pedersson och Jakob Bagge fängslades, men frigåfvos sedan. Peder Levers räddade sig med flykten till Danmark.
Detta försök att befria Erik blef ej det enda. Vi återkomma härtill i Johans historia.
Vi afsluta konung Eriks historia med följande yttrande af hans brorson, den ypperste i Wasa-ätten. »Misstankarne» — säger han — »som de äro ovissa, så äro de ock en rot till orätt, orätt en moder till allmänt hat, allmänt hat en vigg, som skiljer herrar och undersåtar åt. För misstankars skull fångade konung Erik Johan, slog ihjel Sturarne, bragte många eljest om halsen, och efter de många voro, dömde verlden att de alle voro oskyldige. Och såsom det var ett grufveligt verk med Sturarne, alltså bevektes han ock deraf till grufveligt samvetsqval, så att dess bot och ånger[1] var honom skadligare, menskligen derom att tala, än sjelfva felet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
