Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Eriks afsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johan och utropade, »att han var ifrån vettet». Erik svarade dertill: »Blott en gång var jag visst från vettet, då jag släppte dig ur mina händer». All Eriks vältalighet tjenade dock till intet. Hans afsättning bekräftades af ständerna, hvilka desslikes upphäfde allt hvad de beslutat på riksdagen i Upsala 1567. Han dömdes förlustig kronan och »till en fängslig, dock tillbörlig och furstlig förvaring, så länge han lefde». Hans barn dömdes »för deras föraktliga härkomst skull» från all arfsrätt till Sveriges rike i evärdeliga tider.
Dermed slutar konung Eriks historia. Hans fångenskap och död tillhöra broderns historia, och vi skola längre fram skildra denna. Här må vi blott i ett sammanhang anföra hvad som kommit till efterverldens kunskap om hans fångenskaps tid på Stockholms slott, som varade till slutet af sommaren detta år. Ett bref från Erik af den 1 Mars till Johan visar bäst, hurudant det furstliga fängelse var, som riksens ständer beslutat att han skulle få njuta. »Gud visste» — säger han — »huru ovärdigt han i tjugutvå veckor blifvit handterad; han hade ej på åtskilliga bref fått svar, men trodde att de af hans ovänner blifvit undanstuckna; aldrig kunde han föreställa sig, att all denna jämmer var af en broder befald; ingen dag förgick utan nytt elände; han var stängd från Guds ord, så att han på tolf söndagar ingen predikan hört; hans bibel var borttagen jemte andra saker; vore han än skyldig till allt det, man honom påbördat, så syntes dock en kunglig kropp derför blifvit redan nog straffad. Han bad sin broder på det bevekligaste blifva förlossad ur detta elände eller åtminstone låta honom veta, hvad han af honom äskade; allt, som icke rörde hans pligt mot Gud, hans heder och lif eller lände till hans hustrus och barns förderf lofvade han heligt hålla; verlden vore stor nog, att äfven bröders hat kunde genom ställens och länders aflägsenhet stillas, utan att straff och förargelse vore af nöden; slutligen begärde han att få igen sina barn, sedan vreden afsvalnat och hans kärlighet genom Guds ingifvelse bättre betänkt sin olycklige broders öde.»
I det mörka fängelse, der han nu satt, fick han lida — klagar han — begabbelse, hunger, köld, stank och mörker, hugg och slag. Olof Gustafsson Stenbock, en vildsint och hård man, var bland dem, som denna tid hade uppsigt öfver Erik, och för att hämnas sin broders och sina fränders död och släcka sin harm plågade han fången på alla sätt. Så plägade han taga kläderna från Erik för att plåga honom i kölden. Erik förebrådde honom det och herr Olof svarade med hårda ord, och en träta uppstod, som slutade dermed, att herr Olof knuffade till fången, men fick af denne en stöt, så att han tumlade baklänges mot dörren, hvarpå ett fullständigt slagsmål uppstod. Herr Olof passade slutligen på och ryckte till sig en bössa, som han sköt af på Erik. Denna hann nätt och jemt vika undan, men kulan träffade honom dock i armen, så att han föll till golfvet. Herr Olof sprang då ut och stängde dörren, utan att bekymra sig om den olycklige, hvilken fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
