Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jesuiterne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som ett tecken till hans närmande till Rom, men alldeles icke att han uppgifvit sina fordringar på Rom för detta närmande. Omedelbart efter anammandet af nattvarden började konungen tala med Possevin om de nödiga eftergifterna från påfvens sida för att vinna svenska kyrkan, och när nuntien förklarade, att påfven sannolikt aldrig skulle bevilja några eftergifter, blef konungen bestört. Också skref Possevin kort derefter till en förman inom sin orden, »att den katolska religionen ännu icke hade någon fast grundval inom dessa riken». Han omtalar tillika sin stora själsoro vid tanken på de svåra hindren och sin fruktan, att hela denna väfnad, då man som minst väntade det, kunde afbrytas eller så fortsättas, att den ledde till söndring.
Under inflytande af denna oro lemnade Possevin Sverige i slutet på Maj år 1578, åtföljd af fem svenska ynglingar, hvilka skulle studera i Rom. Konungens sekreterare Johan Henriksson medföljde på det fartyg, som öfverförde nuntien till Danzig, och återvände kort derefter med den ofvannämnde Warsewitz och en annan jesuit, hvilka skulle blifva drottningens hofkaplaner. Kort derefter lemnade äfven Herbst Sverige. En brorson till den siste katolske erkebiskopen i Sverige medförde från Possevin till Rom underrättelsen att han lemnat Sverige i samma stund som en italiensk adelsman skulle afgå med påfvens svar på konung Johans fordringar. Adelsmannen befaltes derför på Possevins inrådan att lemna det påfliga svaret till Herbst.
I Oktober anlände italienaren till Stockholm och framlemnade bref från påfven till konungen, drottningen, Per Brahe och ett par andra. Som Herbst hade lemnat riket, erhöll Warsewitz det påfliga svaret på Johans fordringar och uppkallades genast till konungen, hvilken brann af otålighet att få höra utgången. Warsewitz redogjorde muntligen för brefvets innehåll, men konungen ville icke sätta tro dertill, så öfvertygad var han, att påfven skulle villfara hans önskningar. Men när han så fick läsa sjelfva brefvet, blef han både bestört och missnöjd: »Får jag icke allt» — utropade han gång efter annan — »så kan jag ingenting göra; det är då förbi med alltsammans!» Påfven hade i samma bref begärt att en kyrka måtte upplåtas åt de påfviska, och Warsewitz sporde honom till, hvad besked han finge lemna påfven derom, men konungen svarade hastigt, att icke heller han beviljade något, då påfven afslagit hans önskningar.
Dermed var också all fråga om en förening med Rom försvunnen. Possevin hitkom väl sjelf ännu en gång — det var i slutet af Juli 1579 — och qvardröjde här ett års tid, men han fann allt förändradt och vann intet af hvad han önskade vinna, utom det att ett halft hundrade ynglingar utsändes till jesuitskolorna. Han måste se, huru riksens råd i Februari 1580 varnade konungen och förestälde honom, att han både hemma och utomlands misstänktes för att vilja införa gamla och nya villfarelser, samt tillstyrkte honom att åter insätta de fördrifna presterna i deras embeten och tillse, att hans son Sigismund uppfostrades i ren lära. Och ibland dessa rådsherrar voro sådane män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
