Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungamötet i Reval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven sjelfve icke ogerna se det, då ålderdom och sorg öfver sonens frånvaro skulle göra konung Johan allt mera ledsen, förtretlig och otålig i regeringsärendena. Men deremot borde man besinna, att om Sigismund nu öfvergåfve polackarne, skulle dessa blifva Sveriges fiender och förena sig med ryssarne, då kanske äfven Danmark skulle vilja begagna sig af tillfället. Det kunde då hända, att svenskarne blefve kallsinnige och toge sig något oråd före mot konungarne, som vållat nöden. Deras majestäter borde slutligen betänka sitt konungsliga namn och rykte, sina bref, sin tro och heder. Gud förbjude, att konungaord skulle stå på så lös grund! Väl hade man hört, att fordom åtskillige store regenter afsagt sig kronan; det hade dock skett uppenbarliga. Men att så snöpligen bortrymma från land och rike, derpå har endast konung Henrik gifvit efterdöme, hvilket liksom hans öfriga bedrifter är bättre fly än följa. Ville konungarne allt detta besinna och verket icke så hastigt företaga, skulle man med Guds hjelp så beställa, att konung Sigismund kunde återkomma till Sverige på ett sätt, som lände riket till nytta och honom sjelf till beröm. Till slut bedja de konungarne vara försäkrade om deras trohet och att de ville hålla lif och blod osparda för Sigismunds arfsrätt till Sveriges krona.»
Denna skrift var undertecknad af alla, hvilka varit närvarande i domkyrkan, inalles sextioett namn. Alla de närvarande rådsherrarne hade skrifvit under med undantag af Clas Fleming. Tvänne af rådsherrarne hade gått till honom med skriften för att få hans namn, men han sade nej; han hade muntligen sagt allt hvad som stode deri, menade han.
Konung Johan upptog, som man kan förstå, rådets skrifvelse med högsta missnöje, och han lät sina skrifvare återföra hans skriftliga svar derå. Äfven detta svar är allt för märkligt med afseende på förhållandet mellan konungen och herrarne för att icke anföras. »Jag har nogsamt begrundat» — heter det deri — »allt det I skrifvit och mera dertill. Men efter den unge konungen blef i Kalmar emot sin egen och emot min vilja tvungen att resa till Polen, såsom ock, emedan han derstädes har så hårda och ringa vilkor, att hans regemente snarare är likt hertigens i Venedig än en konungs, och han sjelf är försatt liksom i en babylonisk fångenskap; alltså och emedan Gud nu fört oss tillsammans, ämnar jag taga min son med mig hem till Sverige, och det tvärt emot edert betänkande; ty jag har ofta pröfvat det lyckligast, som skett emot edert råd. Dessutom är jag satt öfver eder både till höghet och myndighet, ålder och förstånd och har nogsamt försökt verldenes lopp. Hvad faran för Polen beträffar, så vet jag nog medel att den förekomma, ehuru blott två personer ännu känna dem; men om några veckor skolen I få veta allt. Till dess måsten I gifva eder till freds, ty jag vill hädanefter som hittills regera som en absolut konung; och derest så icke sker, vill både jag och min son lemna Sverige, och I mågen välja eder till konung, hvilken eder lyster.»
Man ser, att konungen var drifven till det yttersta, och att hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
