Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Brytningen mellan konungen och herrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brytningen mellan konungen och herrarne.
Vid sin hemkomst fann Johan, att underrättelsen om hertigens uppror var helt och hållet ogrundad. Han hade förhållit sig alldeles stilla och var dessutom nu ett rof för sorgen efter sin älskade Maria, hvilken denna sommar — den 29 Juli — aflidit på Eskilstuna slott och blifvit begrafven i Strengnäs. I första häftigheten af sin sorg förklarade hertigen till och med, att han icke ämnade söka sig någon ny maka, ett yttrande som lät synnerligen behagligt i Johans öron, emedan det aflägsnade hans fruktan för broderns äregirighet, för hvilken denne i brist på manliga arfvingar saknade mål. Och nu inträffade hvad man minst af allt väntat, att bröderne närmade sig hvarandra.
Johan hade med anledning af Strömsholmsfrågan och Carls egenmäktiga förfarande i densamma kort före sin afresa till Reval tillskrifvit honom ett häftigt bref. »Vi hafve ofta förnummit» — hette det häruti bland annat — »att eder kärlighets egen vilja blifvit hållen för rätt, men vi hafve vetat regera, sedan I voren ett barn, och I skolen icke blifva vår tuktomästare, hvarken nu eller framdeles.... Härmed Eder kärl. Gud allsmäktig befallandes till lycka, helsa och ett bättre sinne.» Detta »bättre sinne» kom konungen genom omständigheternas makt att finna hos sin broder förr, än han eljest skulle hafva gjort. Han skref nu efter sin återkomst och anhöll om ett samtal med Carl. Denne skyndade att infinna sig i Stockholm, der han blef emottagen på det vänligaste.
Bröderne blefvo fullständigt försonade, och Carl återfick efter upphäfvandet af beslutet i Vadstena alla sina rättigheter i hertigdömet och blef tillika den egentliga regenten i riket. Ty sjelf utgjorde han nu i sin person riksens råd och, då Johan af sorg ej kunde taga hand om riksstyrelsen, så företrädde han äfven konungens person. Detta skedde icke utan uppoffringar från Carls sida, ty han måste förskjuta stora penningesummor och gjorde det äfven, ehuru han derför måste pantsätta sin dotters möderne, pantsätta sina klenoder och upptaga lån hos sin syster hertiginnan af Meklenburg. Men allt skedde med en sådan drift, att konungen sjelf måste erkänna, det nu på tre dagar uträttades mera än förut på lika många månader.
Vi sade, att hertigen företrädde riksens råd, och läsaren torde lätt finna, huru dermed förhöll sig, då han tager den allmänna ställningen för denna tid i betraktande. Rådsherrarne hade icke blott fallit i onåd, utan Johan hyste numera fullt och fast samma öfvertygelse som förut hans broder Erik, att herrarne ville utestänga Wasa-ätten från tronen, kallade dem för rikets »oråd» och började tala om deras »uppror i Reval». Hertigen var ingalunda den, som på något sätt sökte försonande träda emellan, utan visade tvärt om utan skonsamhet allt i det skarpaste ljus samt menade, »att herrarne hade så bred bak, så de väl kunde tåla sitt straff».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:43:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/3/0465.html
