Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brytningen mellan konungen och herrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stånden voro i allmänhet lättare att leda, såsom fiender till herrarne. Tvänne saker af vigt och som stå i samband med hvarandra äro att märka vid denna riksdag: anklagelsen mot herrarne och bekräftandet af arfföreningen. Den förra af dessa akter är daterad den 19 Februari och den senare den 7 Mars 1590.
De nämnde rådsherrarne anklagades för att hafva velat tillintetgöra arfföreningen. Men hvarken kunde anklagelsen styrkas med några bevis, ej heller fingo de anklagade sjelfve infinna sig och försvara sig. Det väckte väl uppmärksamhet, men ständerna underskrefvo dock en dom, hvari de förklarade, »att desse herrar, som för sina medbröder dolt sådana afsigter, förtjenade konungens onåd och lagens stränghet, så framt de icke med goda skäl kunde och ville sig deremot försvara». — Hvad arfföreningen vidkom, så försäkrades först Sigismund och hans manliga efterkommande om sin arfsrätt till kronan, vidare hertig Johan, och, om han doge utan manliga arfvingar, hertig Carl samt slutligen efter hela mans-liniens utslocknande äfven döttrarna af det kungliga huset. Konung Eriks barn dömdes åter för evärdeliga tider från all arfsrätt. Under omyndig konung skulle regeringen föras af den, som »äldst och närmast skyldig är af samma kungliga blod», biträdd af de män, den aflidne konungen i lifstiden dertill förordnat.
Vi kunna väl förstå huru underrättelserna från Stockholm och riksdagen skulle upptagas af de anklagade, der de vistades på sina gårdar, afstängda ej blott från allt deltagande i de offentliga angelägenheterna, utan äfven från den billiga rättigheten att få försvara sig. Detta måste kasta skugga på konungen och hertigen och berättiga ständernas vilkorliga dom. Af denna visar det sig, att samtiden icke fullt delade den inom det kungliga huset inrotade föreställningen om de stora slägternas afund mot detsamma och deraf följande stämplingar mot dess ständiga innehafvande af kronan, så länge någon af detsamma fans i lifvet. Något bestämdt bevis för tillvaron af dessa stämplingar kunde hvarken konung Johan eller hertig Carl förebringa; ej heller har efterverlden kunnat det.
Frånvaron af bevis hindrar dock icke, att brottslighet kunnat hos dessa herrar förefinnas. Hvad man med visshet vet, är att en benägenhet i den angifna riktningen hos dem fans. Denna benägenhet visar sig tillräckligt i de af Erik Sparre utarbetade Kalmare stadgar, och, då hos kraftfulle och rikt utrustade män ett klart fattadt mål icke gerna får stanna vid blotta önskningar, utan vill verkliggöras i handling, kunde man väl efter den vanliga gången af menskliga saker vara frestad att tänka sig denna benägenhet närma sig en handling, som skulle kunna få namn af brottslighet. Skenet blir ännu mera emot dem, då man synes få antaga, att de under loppet af detta år för att undanrödja alla bevis emot sig omskrifvit sina bref och lagt till eller tagit ifrån efter behof.
Från konungens sida blir emellertid förfarandet emot herrarne helt och hållet olagligt, och man ser deruti, liksom i hans öfriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
