Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Brytningen mellan konungen och herrarne
- Förföljelsen mot herrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeringshandlingar, hufvuddraget i hans skaplynne uttala sig, denna envishet, som man skulle kunna kalla kraftens afvigsida.
Förföljelsen mot herrarne.
Längre fram på året företogs ett slags rättegång mot herrarne. Erik Sparre kallades i Maj till Stockholm. Ankommen dit, fördes han upp på slottet, der hertigen i skarpa ord for ut emot honom. Åtskillige adelsmän och några andra åhörare voro närvarande, och herr Erik sökte försvara sig. Ingenting kunde afgöras, utan herr Erik fick åter lemna slottet, hvarpå striden fortsattes skriftligen. Detsamma som hösten förut upprepades nu återigen. Konungen ville, att herrarne skulle erkänna sig brottslige och bedja honom om nåd, så skulle de erhålla förlåtelse. Men herrarne ville icke beqväma sig dertill. Orsaken, hvarför konungen stod så hårdt på detta erkännande, var hans fruktan, att rättegången eljest skulle få ett sken af obillighet, något som skulle skada konungens anseende. Och för att vinna sitt syfte lemnade konungen ingenting oförsökt.
En gång kommo konungens sekreterare till Erik Sparre med den helsning från konungen, »att man hade funnit åtskilliga herr Eriks bref, hvilka innehöllo bevis om hans brottslighet; konungen erbjöd honom derför nu för sista gången att erkänna sig skyldig och bedja om nåd; gjorde han det icke nu, skulle brefven framläggas, och sedan kunde det ej mer blifva fråga om någon tillgift». Men herr Erik svarade: »Så glömsk må icke konungen tro mig vara, att jag icke vet hvad jag skrifvit, ej heller så barnslig och rädd, att jag låter skrämma mig till att ljuga på mig sjelf. Jag anhåller att hädanefter blifva från slikt tal förskonad.» Genom denna fint vann man således intet, och det blef sedan ej mera taladt om de förrädiska brefven.
Lika litet förmådde ett besök af rådet, anfördt af Nils Gyllenstierna och Clas Fleming, uträtta. En kista, som herr Erik nedsatt i Grenna kyrka och som troddes innehålla vigtiga papper, fördes till Stockholm och genomsöktes af hertigen i konungens egen kammare. Men den innehöll endast en samling köpe- och jordabref. Af allt detta uppretades konungen på det högsta. Förgäfves skyndade fru Ebba Brahe, herr Eriks husfru, med sina barn till konungen och anropade honom på sina knän om nåd för sin man. Hon erhöll inga eller hårda svar. En gång befann sig fru Ebba på Svartsjö hos drottning Gunilla för att bedja om hennes bemedling, då konungen händelsevis kom in, bärande enligt sin vana en ungersk jernhammare i handen. Då vände sig fru Ebba till konungen och framstälde sina böner. Till hennes stora glädje svarade konungen mycket mildt och visade sig angelägen att framhålla rättvisan af sin sak. Men härunder uppeggade konungen sig sjelf, tills han slutligen ej längre kunde styra sin vrede. Det ena yttrandet hårdare än det andra undföll honom och liksom för att gifva riktig styrka åt sina ord slog han med sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:43:24 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/3/0468.html
