Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förföljelsen mot herrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hammare i bord och bänkar, under det han vandrade upp och ned i rummet. Fru Ebba, som befann sig i hafvande tillstånd, blef till slut så förskräckt, att hon föll afdånad till golfvet och måste bäras in i fröken Annas kammare, hvilken var belägen strax invid drottningens. Konungen gick ut, men återvände snart, fruktande att han genom sin hetta skrämt ett farligare ondt på den bönfallande, och han bad derför drottning Gunilla gå in i kammaren och trösta henne.
Fram på sommaren ändtligen kom det till en slags förlikning först mellan hertigen och Erik Sparre och sedan några dagar derefter — det var den 18 Juli — mellan honom och konungen, hvarpå han fick återvända till Sundby. Äfven de andre herrarne fingo tillstånd att återvända till sina gårdar, och här skola de nu hafva sökt undanrödja alla de bevis för brottslighet, som hos dem kunde finnas. Men misstankarne följde dem, och de bevakades så ytterst strängt, att deras vistande i hemmen var föga bättre än i fängelset. Konungens eller hertigens ryttare voro förlagde hos hvar och en af dem, och spejare bevakade alla deras steg. Värst var det för Erik Sparre på Sundby. Der fick ingen gå ut eller in, som misstänktes föra bud från de andra herrarne, och en tid fick ej porten på hufvudbyggnaden öppnas annat än för de oundgängligaste behof. Icke ens den rasande pestsmittan, som började visa sig i Sundbytrakten, förmådde konungen att lyssna till herr Eriks böner att med hustru och barn få begifva sig till en annan ort. Lika litet tilläts det honom att få begifva sig till sin svärfaders, gamle Par Brahes, dödssäng eller till hans begrafning. Här som vid andra tillfällen visade sig hertig Carl menskligare och tillstyrkte bifall, men förmådde icke ändra konungens sinne.
Äfven den nämnde gamle mannen, som låg i en långsam sjukdom på Rydboholm, var ett mål för konungens misstänksamhet och förföljelse. Johan trodde nemligen att hans gamle frände haft tanken på sjelfva konungakronan och, då han ej vågade vidtaga några våldsamma åtgärder mot den ansedde mannen, blef han i sin fruktan grym. Den döende måste afstå från sin önskan att se sina närmaste anhöriga omkring sig. Johan Sparre fick först sedan han satt borgen för sig begifva sig till Rydboholm, och, sedan underrättelse kommit, att grefve Per var död, förbjöd konungen hans begrafning. Han stod också länge obegrafven, tills hans svägerska, enkedrottning Katarina Stenbock, tog biskopen i Vesterås med sig och lät i närvaro af dem i slägten, som fingo komma, med all högtidlighet begrafva den döde i den strax invid Rydboholm belägna Östra Ryds kyrka.
Följande året ville konungen komma med de anklagade till ett slut. Ständerna sammankallades åter till Stockholm i Juni, och dit fördes herrarne från sina gårdar. I närvaro af hertigen och adeln samt de anklagades fruar tilltalade dem konungen, och hans anletsdrag utvisade, huru våldsamt harmen brann inom honom, ehuru han försäkrade, att han icke hyste någon personlig ovilja emot de anklagade. Han beskylde dem för hans eget fängslande och dödsdom under konung Erik,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
