Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Ryssland. Carl Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huru han kunnat vara så djerf och påminna konungen om hans ed och pligt? — »Jag står till det jag skrifvit och kan ej finna något ondt deri, har ej heller dermed ondt menat!» — svarade Carl, och då Fleming invände, att han dock borde finna, »det sådana ord skulle gå konungens höghet för nära», svarade Carl: »det beror på uttydaren!»
Derpå följde frågor rörande de uppgifna slotten, huru Carl Horn understått sig att konungen oåtspord uppgifva dem; hvarför han ej enligt konungens befallning nedrifvit Jama och fört dess förråd till Narva; hvarför denna stad ej varit bättre försedd med förnödenheter och folk, och hvarför fästningsverken voro så illa försedda? Hvarje fråga framstäldes och besvarades särskildt för sig. I afseende på Jamas nedrifvande hänvisade Carl till Gustaf Banér, hvilken också sedermera visade, att han fått en motsatt befallning af konungen. Hvad Narva beträffade, hade dels det varit ondt efter spanmål, dels hade han aldrig förestält sig, att belägringen skulle bli så långvarig samt hade alltid hoppats på undsättning; men han erkände villigt att han härutinnan begått ett fel, hvarför han bad konungen allerunderdånigst om förlåtelse. Frågan om att han ej behållit mera folk hos sig, utan låtit det gå bort med Banér, besvarade han sålunda: »Jag ville ej försvaga hufvudhären, ty jag hoppades att af densamma blifva undsatt. Dock bekänner jag, att jag härutinnan handlat både försumligt och öfvermodigt. Men emedan jag förut så ofta slagit ryssarne med ringa folk, förtröstade jag att nu göra sammaledes. Ej heller trodde jag, att fienden var så stark eller att han kunnat medföra större murbräckor på vinterföret. Jag trodde honom icke farligare nu än vid Reval år 1577. Men häri bedrog jag mig, och när Gud vill straffa, förtager han all god råd. Derför faller jag härutinnan till bönen, bedjande på det allerunderdånigaste hans majestät om förlåtelse». — Rörande slutligen den fjerde frågan om fästningsverken svarade Carl, att de gode herrarne i rådet kunde bäst vittna, huru ofta han påmint om detta ärende och hvilka svar han fått. Dock hade han gjort hvad han kunnat, arbetat med egna tjenare och hästar, tagit sin egen guldkedja och sönderhuggit samt utdelat henne bland knektarne, då de för bristande sold ej vidare ville deltaga i arbetet. De qvarvarande af besättningen kunde häruti som i mycket annat vittna, och han bad att de måtte tillkallas, innan domen föll, efter som det var en sak, som ginge å lifvet.
De ord, hvarmed Carl Horn slutade sin förklaring, äro så målande för hans skaplynne, att vi icke tveka att anföra dem: »Jag har felat i mång måtto» — sade han — »beder derföre kungl. maj:t nådeligen förlåta mig. Men att tigga om nåd, som en förrädare, dertill skall ingen få mig. Hellre vill jag dö än mottaga förrädarenamn och lemna det efter mig åt hustru, barn och efterkommande. Och I, gode herrar, sen eder visliga före och dömen efter rätt och samvete och icke efter någon mans vilja! — Icke skyller jag konungen för förlusten. Skulden är min; dock icke min ensam, ej heller förräderi. Jag vädjar till Gud, att mig sker orätt, och dör gerna.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
