Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Ryssland. Carl Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På konungens befallning afkunnades domen genast, ehuru domstolen hemstält, om icke de åberopade vittnena borde inväntas dessförinnan. Det var den 20 Februari, årsdagen efter ryssarnes anfall på Narva, som domen föll. Den lydde på lifvets förlust, om ej konungen ville benåda. Men domarena anhöllo, att med domens verkställande måtte uppskjutas tills de åberopade vittnena hunnit ankomma. Desse kommo på sommaren, men deras vittnesmål förändrade intet i Carl Horns hårda öde. Och Johan var i denna fråga lika halsstarrig som med afseende på de andra herrarne. Inga förböner, hvarken af Sigismund, drottning Gunilla eller hertig Carl uträttade något. Dödsdagen bestämdes till i December, och först på sjelfva den dagen lyckades man genom drottning Gunillas tvåårige son Johan beveka konungen, så att han på sjelfva afrättsplatsen gaf nåd, men mot fångenskap på Örbyhus.
Här fick Carl Horn sitta, tills konung Johan dog. Då kom befrielsen och frikännandet genom Sigismund, men den redlige mannen kände sig djupt kränkt och lefde sedan i tysthet på sina gods, tills hertig Carl kom till väldet. Då kom återupprättelsen. Han utnämndes till ståthållare i Reval och fältöfverste i Lifland, men dog kort derefter (1601).
Efter Carl Horns hemkallande utbröt ett uppror bland knektarne i Reval, som med möda kunde stillas af Göran Boije, hvilken, ehuru utan framgång, började belägra Ivanogorod. Hertig Carl kom öfver med något krigsfolk, men kunde heller ingenting uträtta, utan återvände i början af år 1591 till Sverige igen. Nu afsattes Göran Boije, och Moritz Grip blef hans efterträdare. Med dennes namn förbinder sig minnet af det s. k. kalla vintertåget, som länge fortlefde i Sverige. Moritz Grip ryckte genast öfver ryska gränsen, mötte tvänne bojarer, som framvisade bref, att stillestånd var afslutadt af Polen både för detta rike och Sverige, men aktade icke på denna vapenhvila, som konung Johan kallade »en hönsefred», utan fortsatte sitt tåg. Det gick i riktning mot Nowgorod, i närheten af hvilken stad han fått veta att fienden låg i ett läger 20,000 man stark. Men fienden flydde, och Moritz Grip vände om, ehuru han var på sex mil nära Nowgorod. Den ovanligt kalla vintern och fruktan för öfvermakten förmådde honom att vända, och det var på detta återtåg, som han förlorade dels genom kölden, dels genom den då i Lifland rasande pesten en sådan mängd folk — öfver 6,000 man — att detta tåg deraf fått sitt ofvan angifna namn.
Konungen blef häröfver vred och ansåg Moritz Grip stå i förbindelse med de anklagade rådsherrarne. Men Moritz Grip var lyckligare än Carl Horn. Då han frimodligen gjorde sin ursäkt och anhöll att blifva befriad från befälet, skref konungen till honom, att det ej var så illa ment, han kunde förlita sig på sin konungs ynnest. Moritz qvarstannade derför vid befälet. Han skall hafva varit mycket älskad af sitt folk, men dog kort derefter och efterföljdes då af Clas Fleming.
Denne kom öfver med mycket folk från Sverige och ryckte in i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
