Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Johans död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skänker, såsom den tiden var brukligt. Åtskilliga kommo sjelfve. Men konung Johan uteblef. Han befann sig väl vid denna tid något bättre, men vågade dock ej fara till bröllop. Dock skickade han med Erik och Arvid Stenbock kostbara skänker till bruden. Det var efter detta bröllop som Johan lemnade Stockholm för att begifva sig till Upsala, men nödgades stanna på Drottningholm.
Sedan konungen något hemtat sig, fördes han åter till Stockholm, och här blef sjukdomen honom öfvermäktig. Det skall hafva skett genom läkarens okunnighet. Dugliga läkare funnos icke på den tiden i Sverige, och konungen sköttes af en apotekare, mäster Simon Birkolt, hvilken hoppades genom en kraftig kur kunna bota konungens onda. Motsatsen inträffade dock, och konungen blef lam i ena sidan. Den 14 November gick han åter till nattvarden, och då Clas Bielke dervid frågade honom, »om han ej efter andra furstars exempel, då han nu sjelf erhållit Guds förlåtelse, ville tillgifva sina fiender» — svarade han, i det han hopknäppte och upplyftade händerna: »Alla, som utan Guds förtörnelse kunna skonas, måga frigifvas!»
Rörande liturgien förklarade han, »att, om Gud förlängde hans lif, ville han ingen mer i trossaker tvinga». Sjelf blef han sin liturgi oförändradt tillgifven till det yttersta. I anseende till bristen på prester i Stockholm plägade Johan inkalla från stiften prester till tjenstgöring i hufvudstaden för en kortare tid. Detta år skulle biskopen i Vexiö uppskicka tvänne. De kommo ock, men medförde från sitt stifts presterskap en skrifvelse, hvari det begärde att frikallas från liturgien och att icke i religionen bindas af menskliga stadgar, men att få återvända till de kyrkoseder, som voro i bruk före 1560. Konungen svarade strängt och förebrående, men förlät dem dock, att de ville bryta gifna löften. Enskildt lät konungen säga dem, att de i fråga om messordningen finge så handla, som de trodde sig inför Gud och öfverheten kunna ansvara. Smålandspresterne ville dock icke återvända med detta besked, och genom Clas Bielkes och Bengt Ribbings förböner erhöllo de slutligen konungens löfte, att han ville öfverse med försummelsen af liturgiens bruk.
Så väl genom det allmänna motstånd han rönt som genom detta Vexiö stifts affall öfvertygades konungen om omöjligheten att gifva liturgien ett varaktigt bestånd. »Ville de icke hålla den nya messordningen, så måge de hålla den gamla, vi äro icke deras samvetens konung!» — sade konungen om Vexiö-stiftets prester[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
