Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Johans död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sakramentet. Dock gjorde han sitt skriftermål och mottog aflösning. Drottningen och hoffolket, som befann sig i rummet, väntade i hvarje ögonblick, att han skulle draga sin sista suck. Men hans sista stund var ännu icke kommen. Efter en stund hördes han med sakta och darrande röst utropa: »Ur djupet ropar jag till dig, herre. O herre, hör min bön! Jag hafver syndat, syndat hafver jag i himmelen och inför dig. Jag kännes vid mina missgerningar!» — Drottningen uppmanade presten att uppläsa några tröstespråk, och deraf lugnades konungen.
I åtta veckor fortfor konungens sjukdom. Derunder mottog han nu nattvarden med ödmjukt och ångerfullt sinne. Han förbjöd att uppräkna konungatiteln, emedan — sade han — »det är onödigt prål, och jag är endast en fattig, syndig menniska». Drottningen satt under den högtidliga akten vid hufvudgärden och understödde konungen med ena handen samt höll den lille konungasonen med den andra. Konungen uppläste ur minnet och utan att fela på ett ord Manasses syndabekännelse samt 51 och 31 af konung Davids psalmer och den niceiska trosbekännelsen, hvarpå han sade på latin: »Hæc est mea catholica fides, in qua sum natus et educatus, in qua tandem in domino mori cupio.» (Detta är min allmänna trosbekännelse, i hvilken jag är född och uppfödd och i hvilken jag omsider önskar i herranom dö).
Nu var det som konungens sinne ändteligen bevektes mot de anklagade herrarne. »På drottningens och fröken Annas förböner ville han låta sin vrede och onåd mot dem falla», förklarade han. De skulle blott lemna en ny trohetsförpligtelse, något som dock icke hann ske. — Vi omnämnde, att en af anledningarna, som bidrog att närma konungen till herrarne, var hans nyvaknade fruktan för hertigen, sin broder. Hertig Carl med hopp om söner var nemligen för Johan en vida farligare man än enklingen med blott en dotter och utan detta hopp. Och just nu under konungens sjukdom hade hertigen firat sitt bröllop, som konungen icke kunnat förhindra.
Detta bröllop firades på Nyköpings slott den 27 Augusti 1592. Bruden, Christina af Holstein, var en dotter af den Christina af Hessen, som blifvit vägrad konung Erik och som derefter blifvit gift med hertig Adolf af Holstein. Deras dotter, som nu var 20 år gammal, hade varit ämnad åt Sigismund, medan denne ännu var qvar i Sverige, och han hade skickat henne sitt porträtt och andra dyrbara skänker, men sedan afbrutit sitt frieri. Det hade allt skett på hans fasters hertiginnan Elisabets af Meklenburg inrådan. Men hos den unga Christina alstrade det ett agg mot Sigismund, som anses icke hafva varit utan sitt inflytande på förhalandet mellan hertigen och honom. Christina var ock af ett lynne, som kunde komma i håg en oförrätt. Till sitt yttre var hon icke vacker, men ansigtet var välbildadt, skepnaden storväxt och stark.
Bröllopet firades med mycken prakt. Alla hertigens slägtingar, in- och utrikes, voro bjudna, och de skickade sina fullmäktige med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
