Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigismund och polackarne i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mottaga ett sådant svar. Saken slutade dermed, att konungens skrifvare måste återtaga papperet och sända det till erkebiskopen.
Men mellan konungen och rådet uppstod den högsta spänning. Han ångrade, att han hade frikänt de i hans faders tid anklagade, något som hade skett några veckor förut, och anklagade dem för den svartaste otacksamhet. Som han dock började inse, att han ej kunde betvinga rådet, beslöt han att vinna hertigen. Denne hade under hela tiden hållit sig stilla i Nyköping och icke annorlunda tagit del i de anförda händelserna än genom de uppmuntrande svar till ståndaktighet, som han gaf på de skrifvelser, hvilka tid efter annan ankommo från rådet, presterskapet oeh borgarena. I slutet af November födde hertiginnan Christina en dotter, och till hennes dop inbjöd hertigen konungen och drottningen. Detta var ett tillfälle som konungen ej ville låta gå sig ur händerna. Han kunde väl ej sjelf komma, men han sände grefve Brahe och drottningens kansler Stanislaus Fogelwetter på sina och drottningens vägnar.
Konungens åstundan att vinna en närmare förening med hertigen inleddes af kansleren med ett tal på latin, hvari hertigen påmintes om de stämplingar, som någre af herrarne förehaft i salig konungens tid, att stifta oenighet mellan honom och hertigen, och emedan sådant af desamma ännu bedrefs, ville konungen varna hertigen oeh uppmana honom till en kärlig och broderlig förening med sig att i tid motarbeta sådana stämplingar. Derefter framstälde kansleren konungens önskan, att hertigen ville vid kröningen sätta kronan på hans hufvud, emedan konungen ej kunde tåla erkebiskop Abraham. Grefve Erik öfverlemnade till hertigen en afskrift af de hemliga löften, som konungen gifvit ständerna i Polen om Estland och om sitt ständiga vistande i Polen. Det skedde för att visa hertigen det stora förtroende, som konungen satte till honom. Vidare tillsade honom grefven konungens stadsfästelse på alla hans furstliga rättigheter samt allt hvad han af konungen begärde. Deremot skulle hertigen lofva att skilja sig frän presterna och tillåta en fri öfning af katolska läran. Det säges, att hertigen redan nu på grund af dessa anbud och den kännedom om Sigismund, som han genom dem vann, fattat hopp om svenska kronan. Vi lemna detta derhän; visst är, att han icke lät sig förledas att afvika från den väg, hvarpå han inslagit, nemligen att arbeta för Sveriges sjelfständighet och religiösa frihet. Han skickade en af sina män till rådet och uppenbarade alltsamman samt begärde att rådet skulle ingå med honom ett fast förbund.
Men herrarne af rådet ville lika litet binda sig vid hertigen som de ville tillåta konungen att sköta styrelsen som enväldig konung. De misstänkte, att hertigen hade planer på kronan, och detta var något, som de fruktade lika högt, om icke högre, än att Sverige skulle blifva ett lydrike under Polen med en af konungen tillförordnad regering, om nemligen denna skulle komma att utgöras af dem sjelfva och icke af polackar. Mellan dessa båda klippor hade rådet att segla. Hertigen var bestämd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
