Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigismund och polackarne i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— det var den 22 November — en skrift, hvari klagades, »att kyrkofred vore bruten», och påminde honom om hans ed, men det hjelpte icke. Rådsherrarne skola till och med hafva tillkännagifvit sin afsigt att nedlägga sina embeten, om konungen icke styrde de påfviska, men det uträttade lika litet. De adelsmän, som befunno sig i staden, samlades på slottet och öfverlemnade jemte borgerskapet en böneskrift, att katolikernes våldsverkan måtte straffas. Konungen lofvade väl, att en ransakning skulle anställas, men dermed blef aldrig något af på fullt allvar.
Ett sådant uppförande var naturligtvis icke egnadt att väcka det svenska folkets kärlek till Sigismund. Men det var ej blott med de lägre folkklasserna han stötte sig. Presterskapet och rådet behandlades lika maktfullkomligt och egenmäktigt.
Den 2 December inlemnades af rådet och presterna till konungen en skrifvelse, som i allvarliga ordalag fordrade den ofta förut begärda bekräftelsen på Upsala mötes beslut samt att, emedan hans arfsrätt vore förknippad med den evangeliska lärans trygghet, han borde låta uppfostra sina barn i sitt arfrikes religion och skilja ifrån sig den påfliga legaten och alla papister. Härpå svarade konungen intet, men Olof Sverkersson skickades till rådet med en liten sedel af innehåll, att rådet skulle upprätta förslag till presterskapets privilegier. Konungen lät tillika förstå sin förundran, att man af honom i förväg åstundade hvad man af hans förfäder först begärt vid kröningen, och det med mera truga än som tjenligt och skickligt vore. Han ville ock visa skilnaden mellan en arfkonung och en på vissa vilkor vald. Emellertid utarbetade rådet och inlemnade det begärda förslaget. Det väckte konungens missnöje, emedan det innehöll en bekräftelse på Upsala mötes beslut, och detta kunde han ej bekräfta, om han ej ville gå miste om sin eviga salighet och vanhedra sin faders minne; det inskärpte hos honom Mala Spina.
Sjelfva julafton lemnade nu Sigismund till herr Gustaf Banér en ounderskrifven lapp, hvari konungen bad presterskapet hafva tålamod till riksdagen, då han ville tillse, huru han kunde utan att kränka sin faders minne uppfylla deras begäran; herr Gustaf skulle lemna den till rådet, hvarifrån den skulle sändas till konsistorium. Herr Gustaf förestälde konungen det opassande häruti, men erhöll det svar, »att sådant utslag passade till så oanständig ansökan». Herr Gustaf gick och rådet sammanträdde juldagen på eftermiddagen med försummande af aftonsången. Sedeln återskickades till konungen, men en kunglig skrifvare kom genast och lemnade samma sedel till Gustaf Banér och en sedel till rådet, hvari konungen uttalade sin förundran, att man ej ville framlemna hans svar till presterskapet, samt frågade, hvad rådet mente dermed? Konungen hade tillika yttrat — förmälte skrifvaren — »att papperet måste hafva gått igenom många händer, efter det var så sålkadt». Detta väckte rådets harm. Herrarne sarnmankommo nu ytterligare mellan kl. 4 och 5 i Hogenskild Bielkes hus och beslöto att icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
