Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den krönte konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den förtörnade konungen till erkebiskop Abraham och befalte honom tillhålla Stockholmspresterne att upphöra med sådan olåt och icke ytterligare uppegga åhörarnes hat mot konungen. Erkebiskopen gjorde det, och så upphörde detta. Det var i början af April, och samma månad invigdes den nya abbedissan i Vadstena.
Christi himmelsfärdsdag den 9 Maj födde drottningen en dotter, till hvars dop bland andra äfven en ny legat från påfven anlände. Den ofvannämnde grefve Strozzi berättade för hertigen, att denne legat hade uppdrag af påfven att lösa konungen från hans kröningsed. Allt detta måste väcka missnöje hos alla. Men ännu en omständighet inträffade, som verkade i samma riktning.
Redan från Upsala hade Sigismund skrifvit till Polen efter mera krigsfolk, och när han kom åter till Stockholm skickades en vid namn Hans Weyer att öfverföra detta till Sverige. Här sväfvade man i okunnighet om konungens planer, men rådet fick ryktesvis från Danzig veta, att örlogsskepp utrustades för att konungen måtte kunna trotsa hertigen och rådet, om de ville förmå honom att dröja qvar i Sverige. Man såg ock, att konungen icke ville afgöra några regeringsärenden och att han ökade sin dagliga vakt till 100 hejdukar. Oväsendet på Stockholms gator var fortfarande så stort, att ingen der gick säker nattetid, och ständigt upptogos sårade och dödade om morgnarne. Erkebiskopen jemte Nils Bothniensis och Erik Schepperus ansåg sig böra offentligen vända sig till riksens råd med anhållan om hjelp och skydd för de lutherske presterne, men erhöll det svar, att herrar riksens råd voro sjelfve icke säkre till sina lif, utan tillstyrkte, att den, som fruktade för öfvervåld, måtte på någon tid draga sig undan, tills konungen vore bortrest.
Rådet befann sig också i den största ångest, när det fick bestämda underrättelser om de polska skeppens ankomst och sedan konungen den 28 Maj lät underrätta genom Olof Sverkersson, att han om en månad ämnade lemna riket. Bestörte skrefvo rådsherrarne till hertigen och bådo honom om råd, medan de hos konungen gjorde föreställningar så väl mot hans afresa, innan ännu något blifvit bestämdt med afseende på riksstyrelsen under hans frånvaro, som mot ankomsten af de polska skeppen och införandet af främmande krigsfolk i riket. Det lände riket till vanheder, menade de, och strede mot Sveriges kronas rättighet i Östersjön. Tjugu svenska skepp funnos enligt amiralens uppgift i sjön och kunde åtminstone öfverföra konungens följe, om han ock för sin person ville använda ett eller två främmande fartyg. Det främmande krigsfolket skulle framkalla osäkerhet och väcka harm hos det inhemska, som dervid skulle se sig förbigånget. Men konungen var döf för alla råd från de svenske herrarne.
Hertigen skref och tillstyrkte rådet att besätta Vaxholmen och låta den svenska flottan lägga sig vid Elfsnabben. Men Clas Fleming släppte icke flottan ifrån sig, och rådet var vankelmodigt och kunde icke komma till något beslut, och så anlände de polska skeppen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
