Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagsbeslutets verkställande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
belyste den stränge hertigen och de skrämda systrarna. Hertigen förmanade dem att öfvergifva den katolska och antaga den evangeliska läran, då de skulle få qvarblifva i klostret. Abbedissan svarade, »att de fast hellre voro beredde att utstå hvilka svårigheter som helst än att öfvergifva sin tro». Då tilltalade dem erkebiskopen hårdeligen och förekastade dem, »att, när de för någon tid tillbaka skulle åhöra evangeliska predikningar, hade de tillstoppat sina öron med vax». Äfven biskopen i Linköping Erik Schepperus och kyrkoherden i Vadstena näpste dem med skarpt tilltal. Systrarna försvarade sig dristigt, och, när hertigen sedan tillsade dem att framlemna klostrets skatter, satte de sig lika dristigt deremot. Slutligen förmåddes dock abbedissan af hertigens hotelser att bekänna både hvad som blifvit undanfördt till Visingsborg och det som var gömdt i klostret. Det förra återhemtades genast och blef jemte det senare borttaget och bortskänkt samt förskingradt. Endast de dyrbara helgonskrinen fingo stå orörda qvar.
Emellertid misstänktes åtskilligt vara nedgräfvet i jorden, och i senare tider har man ock bland annat funnit i jorden på ett enda ställe icke mindre än tolf silfverskålar. Herr Christer Classon Horn gick omkring i klostret med en slagruta för att upptäcka dolda skatter, och lät till och med der och hvar nedrifva murarne, ehuru det var förgäfves. En annan omständighet, som tillhör historien om detta hertig Carls besök i Vadstena kloster, är det gamla påståendet om de benrangel och hufvudskålar, hvilka skola hafva blifvit funna till stort antal i brunnar och ihåliga träd. Ett tjockt äpleträd, hvarur något hvitt framlyste, heter det, lät hertigen nedhugga, och då befans det vara alldeles fullt med barnben. Berättelsen härom trycktes och utspreds för att gälla såsom bevis mot katolikerne och den otukt, hvilken bedrefs i klostren. Ty det var enligt berättelsen icke blott här, utan äfven i Vreta, Alvastra, Nydala, Skokloster alldeles samma förhållande, så att man i upprensade brunnar, nedrifna murar och fälda träd skall hafva funnit hela hästlass med barnkroppar. Det var, såsom hvar man finner, ett förträffligt bevis mot munk- och nunnelifvet, men man får icke förbise, att det framkom i en tid, då parti stod emot parti, och då man, såsom vanligt är under sådana förhållanden, griper till det anklagande beviset utan att göra sig samvete af, om det är mer eller mindre sant. Sådana fall af mensklig svaghet ha väl kunnat finnas, men man känner alldeles för litet till kraften och styrkan i nordbons sinnelag i allmänhet, om man tror, att denne, som visade sig i en så härlig dager utom klostret i den långa kampen för rikets sjelfständighet, skulle inom klostret förbytas och försvinna. Om redan häraf denna beskyllning visar sig mindre trovärdig, så blir den rent af orimlig, om man närmare tager den i betraktande. En författare, hvars ord vi förut anfört rörande Varnhem[1], yttrar härom för att visa orimligheten: »Huru skulle den oerhörda mängden barnamord blifvit bedrifven ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
