Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arboga riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
adeln. De framfördes på torget och Carl frågade, om de underskrifvit Söderköpings riksdagsbeslut, hvartill de jakade, då Carl förklarade, »att de hållit sitt löfte som äreförgätare», och deruti instämde bönderne med väldigt rop, höjande sina klubbor och yxor, samt ropade: »ja,ja!» — när hertigen sporde dem, om de ville hjelpa till att straffa förrädarne. Hertigen bad bönderna uppskjuta straffet tills laga dom fallit, och så nedsattes domstolen. »Gud bättre den, som kommer under allmogens dom!» — yttrade herrarne, som stodo jemte hertigen på majestätspallen, till hvarandra, och, när ridderskapet och adeln sedan — det var den 6 Mars — samlades på rådhuset, fäldes många hårda ord om hertigen, att han låtit bönder döma adelsmän. Men hertigen skref till några af dem dagen derpå: »vi hafva ej låtit någon domfälla, men Söderköpings beslut dömer dem nog, för hvilket riksens ständer alla för en och en för alla skola ansvara. Alltså hafva bönder deri så mycket att säga öfver adeln som adeln öfver bönderna.»
De anklagade undsluppo lätt nog, men förfarandet mot dem visade hvad herrarne hade att vänta, om de icke skyndade att göra gemensam sak med hertigen och bönderna. Många af adeln måste ock sedan beqväma sig att underteckna Arboga riksdagsbeslut. Hertigen for sjelf omkring och skaffade sig underskrifter, medan andra å hans vägnar sammankallade folket häradsvis i samma ändamål. Värst blef det för rådsherrarne.
De ämnade först med väpnad hand uppträda mot hertigen och brefvexlade flitigt derom, men kunde ej komma öfverens om utförandet. En del af dem uppehöll sig i Vestergötland och ville, att resningen skulle börja der, en annan del, som vistades i Östergötland, ville taga detta landskap till utgångspunkt. Härigenom förvärrades deras belägenhet, och, när hertigen i slutet af Mars kom dragandes ned i Vestergötland, vågade Erik Sparre icke stanna utan flydde med hustru och barn öfver danska gränsen in i Halland till Halmstad, hvarifrån han skref till så väl hertigen som konungen och de öfriga råden om hvad som föranledt detta hans steg, nemligen fruktan för våldsamheter.
Enigheten blef ej större för det bland de hemmavarande, och från konungen kom ingen hjelp, ehuru de skickade bref på bref till honom med begäran, att han skulle komma hem till Sverige. De ville hafva gamle Nils Gyllenstierna på Fogelvik med sig och skrefvo till honom derom, men han drog sig tillbaka och sökte försigtigt ställa sig in hos hertigen. Så måste Sten Banér och Göran Posse följa Erik Sparres föredöme och fly till Danmark. Hogenskild och Thure Bielke samt Gustaf Banér voro ännu qvar, och de båda senare begärde att få sitta qvar på sina gårdar såsom enskilde män, hvilket Carl tillstadde. Men med det öppna motståndet var det förbi, och hertigen kunde obehindradt egna sig åt verkställandet af Arboga riksdagsbeslut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
