Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hertig Carl i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till väga lägger den öppenhet, hvarmed han talar till konungen, en öppenhet som fängslar betraktarens sinne lika mycket som den värma, hvarmed hertigen stälde sig fram för den rent fosterländska saken — stannar man i villrådighet vid besvarandet af frågan, om det var hertigen eller konungen, som i sjelfva verket var upprorsmannen. Det är samma företeelse, som under den forna unionen mellan Sverige och Danmark. Konungen ville ej hålla sin ed, och Sverige ville stå vid sitt, sin religion, sin lag, sina gamla sedvänjor. Hertigen träder dervid i de gamla riksföreståndarnes fotspår, tager sig Sveriges sak uppå och varnar och förmanar och slutligen uppsäger konungen. »Vi vele icke sticka under stol» — skref han till konungen två dagar efter sedan han utfärdat det ofvannämnda brefvet till finska bönderna — »vi vele icke sticka under stol utan rent ut hafva eders maj:t tillkännagifvet och varnadt, att, så framt regementet här i riket ej annorlunda förordnadt och skickadt blifver, då vele vi ett sådant regemente intet vara undergifne, utan bruka de medel och utvägar, som oss och fäderneslandet till lisa lända kan.»
Sannolikt var det i de dagarne som Finlands ständer voro inkallade till Åbo för att höras så väl rörande en anhållan hos konungen, att han ville förbättra detta bullersamma regemente, som rörande hertigens riksföreståndareskap och några andra frågor. Kallelsen var utfärdad den 20 September. Ständerna erkände hertigen för riksföreståndare, men anhöllo, att han ville erbjuda nåd och förlikning åt Stålarm och dennes anhängare. De som ingen förmaning ville lyda skulle behandlas enligt Söderköpings och Arboga beslut. Sveriges råd och ständer finge besluta om den föreslagna anhållan hos konungen. Bland de öfriga frågorna var den om höfvidsmanskapet på Åbo slott den vigtigaste. Ingen af hertigens svenska följeslagare ville åtaga sig detta, och efter långa öfverläggningar måste slutligen sönerne till Herman Fleming, en aflägsen slägting till den döde herr Clas, åtaga sig den svåra platsen. De voro Clas och Lars samt deras svåger Göran Horn. Herr Clas förklarade dock rent ut, att han icke ville lefva i fiendskap med någon menniska, utan skulle släppa Stålarm in på slottet, så snart han fordrade det, och i öfverensstämmelse dermed uppsattes fullmakten för de nya slottherrarne den 14 och 16 Oktober. Slottet skulle hållas konungen till handa och han emottagas på bästa sätt, om han komme derframför. Om Arvid Stålarm icke ville mottaga den erbjudna förlikningen, utan komme och besköte slottet, skulle det öfverlemnas till honom, så framt han lofvade hålla det konungen till handa och icke skilja sig från hertigen och rikets ständer.
Flere af de finske herrarne ville emellertid icke veta af någon förening med hertigen, och dennes krigsfolk, som plundrande och sköflande svärmade omkring ända in i Tavastland och Nyland, bidrog icke att böja deras sinnen. Arvid Stålarm befann sig i en ytterst svår ställning mellan hertigen och konungen, helst som han var tillgifven lutherska läran och fruktade för den katolske konungens ifver att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
