Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigismund kommer till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ständerna klaga öfver hertigen. Ständerna sammankallades derför till Upsala i Januari 1598, och här lemnades Lasky företräde. Han anförde sina klagomål, men erhöll det svar, att hertigen handlat i öfverensstämmelse med ständernas vilja, och, då han slutligen anhöll att de i Finland, Kalmar och på andra orter tillfångatagne måtte frigifvas för att af konungen sjelf dömas, uträttade han dermed så litet, att han i stället blef vittne till fleres afrättande. Lasky måste afresa med oförrättadt ärende. Dock tillkännagaf han dessförinnan, att konungen instundande sommar skulle komma med en krigshär till deras olägenhet, som satte sig emot konungens befallningar.
Äfven till denna riksdag kallades rådet, men uteblef. Thure Bielke och Gustaf Banér samlade sig hos Hogenskild Bielke på Ulfåsa och skrefvo derifrån, att de icke kunde infinna sig, »emedan de blifvit kallade med hotelser och befallning om afbön, men icke kunde ljuga på sig sjelfva; dock ville de icke skilja sig från ständerna». Riksdagsbeslutet fattades emellertid efter hertigens vilja, och en beskickning skulle afgå till konungen i Polen att svara på hans beskyllningar. Till denna beskickning utsågos Thure Bielke och Gustaf Banér, och nu voro de riktigt komna i valet och qvalet. De fattade då hastigt sitt beslut och rymde ur riket. Det var i Mars 1598. Inalles voro nu endast sex rådsherrar qvar i riket, nemligen Nils Gyllenstierna, bröderne Hogenskild och Clas Bielke samt Axel och Erik Leijonhufvud och Erland Bååt. Olof Sverkersson, hvilken liksom gamle Nils Gyllenstierna sökte hålla medelvägen mellan konungen och hertigen, skref i Maj detta år till en konung Sigismunds sekreterare och uttalade sitt omdöme om de förnämste herrarne. Rörande Söderköpings beslut visste han ej om riksens råd just tagit den klokaste vägen; »somlige mente väl, men förståndet räckte ej alltid till»; Gustaf Banér kunde man (konungen) trygga sig till, likaså Göran Posse och Erik Stenbock; Hogenskild Bielke var sjuklig; de öfriga ville ej »den fuchs bissen; alla ville hugga till, men få hålla i skaftet; i kammaren talas hårdt, i förmaket tiger man stilla. Axel Leijonhufvud hade röjt sig och var lika litet till troendes som Erland Bååt och någre flere, hvilkas lättsinnighet nog vore bekant. Göran Posse, Johan Sparre och Gustaf Brahe borde anföra krigsfolket; hade detta skett förut, så hade ej krigsbefälet låtit locka sig till Arboga riksdag.»
Nils Gyllenstierna — om hvilken det heter i en gammal anteckning, att han var »en mycket beläster, kloker och förfaren herre samt en illsluger lufver, den der hela denna oroliga tiden mest höll sig bakom, dock flöt ofvanpå till och med i konungagunsten» — hade svårt nog att kunna reda sig och fick mottaga månget skarpt bref af hertigen, men han skyllde ständigt på sin ålder och sjuklighet och sökte i sina svar framställa sin tillgifvenhet för hertigen på ett sådant sätt att konungens anhängare ej skulle kunna komma åt honom derför. Af hans söner var Johan, som äktat Sigrid Brahe, på konungens, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
