Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru dalkarlarne hjelpte hertig Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kring hans näsa och deremellan öfverhöljdes han med slag af knytnäfvar, käppar och störar. Några ristade honom med pilar i ansigtet, frågande, »om dalkarlssillarne smakade bra.» Slutligen inkastades han i fängelset till de andra.
Ändtligen kom den stora hären från de norra socknarna och ett stormande jubelrop mottog honom, när man på långt håll fick se honom komma nedtågande på Tunaslätten.
Leksandsbönderne befunno sig i sin kyrka, der den af dem för sin kraftfullhet och för sin kärlek till hertigen älskade mäster Elof förrättade gudstjensten, då ilbudet från Tuna kom. Den utsände ropade in genom dörren: »Till vapen, till vapen, fienden är för dörren!» – och i kyrkan blef en förfärlig uppståndelse. Alla stormade ut på en gång, och en sådan trängsel uppstod deraf, att många ihjelklämdes. Sedan man väl kommit ut, började man klämta i klockorna, och det dröjde icke länge, förr än man fick höra ljudet besvaras från grannkyrkorna. Vid Åls färjestad samlades leksandsbönderne, och dit kommo äfven bönderne från Wenjan vid vestra Dalelfven samt från Ål och de närmast söderut derifrån liggande socknarne Djura och Gagnef.
Några ovänner till mäster Elof sprungo omkring bland bönderne här vid färjestaden och sökte hans förderf genom att tala illa om honom. De lyckades också till en viss grad, och för att göra sin sak till fyllest begåfvo de sig sedan till mäster Elof sjelf i prestgården och sökte förmå honom att fly, emedan bönderne voro så uppretade emot honom. Mäster Elof, som genast insåg, att genom flykten hans sak varit förlorad, kastade sig på en häst och red ned till bönderne vid färjestaden. Han mottogs med ett doft mummel och mörka blickar, men han steg af hästen och höll till de församlade ett tal, som alldeles omstämde dem. De utkorade honom till och med till sin anförare, och mäster Elof, som lätteligen fann, »att det var lättare att leda Dalelfven tillbaka uppför fjällen» än att förmå dalkarlarne att återvända, följde dem för att åtminstone med sin närvaro söka förekomma många våldsamheter. Nu ropade alla med en mun att blifva förda till Tuna, der herr Erik Sparre — så gick ryktet — höll hus och lefde kräseliga, så att utom storkreaturen åtta får slagtades i hvarje vecka. Mäster Elof måste låta dem få sin vilja fram, och det berättas såsom bevis på härens storlek, att, när de främsta leden kommo ned på Tunaslätten, hade de eftersta ej ännu lemnat färjestaden.
Det var frampå eftermiddagen, som de första hoparne af Leksands-hären kommo till Tuna, och de rusade tillsammans med de andra till fängelset, dit herr Jakob blifvit förd och der äfven herr Erland Bååt blifvit insatt, efter ett fåfängt försök att fly. Nu upprepades den förra leken med den olycklige Jakob Räf, och då han till slut ville köpa sitt lif för tvåtusen riksdaler, sägande, »att han hoppades ännu komma sig före, blott en barberare finge med plåster förbinda honom» — sprang en ung bonddräng fram med lyftadt svärd och ropade: »Der har du plåster!» samt klöf hans hufvud. Liket nedkastades genast i en brunn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
