Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru dalkarlarne hjelpte hertig Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som för sitt iskalla vatten kallades Friskbrunn eller Frossbrunn. Här blef det länge liggande, innan någon vågade upptaga och begrafva det på kyrkogården. Hans måg[1] lät sedan resa en vård på grafven.
Under tiden anlände mäster Elof. Utan att veta af hvad som tilldragit sig, sammankallade han menigheten, och för att lugna de upprörda sinnena förestälde han, att man borde uppskjuta alla ärenden till morgondagen och då börja med bön och gudstjenst. Detta biföllo dalkarlarne till hans glädje, men strax derefter fick han höra, huru det gått med herr Jakob, och detta nedslog hans förhoppingar. Dertill bidrog äfven den omständigheten, att en stor skara bönder brutit sig in i ölkällaren i Tuna prestgård. Kyrkoherden derstädes hade rymt undan af fruktan för allmogen, emedan han hos sig mottagit de fängslade herrarne, och, som han om några veckor ämnat fira sin äldsta dotters bröllop, var hans källare väl försedd. De vilde bönderne läto sig det mustiga ölet väl smaka och blefvo deraf allt vildare, ju längre det led på natten.
När solen gick upp följande morgon, samlades man till gudstjensten. Men sinnesstämningen var sådan bland bönderne, att mäster Elof måste skynda, om det skulle blifva någon gudstjenst af. Allt hans hopp att återföra till sans och lugn försvann, när han fick se de vilda och mordlystna ansigten, hvilka omgåfvo honom. Han tog emellertid plats på den öppna trossbottnen framför dörren till fängelset, hvilket stod på fyra pålar, och allmogen stälde sig i en vid halfkrets rundt omkring. Det hade varit en ovanligt kall och stjernklar natt, och rimfrosten låg ännu på sina ställen qvar och glittrade i solljuset, medan den ihållande nordanvinden bådade långvarig köld. Tanken på den oskurna säden gjorde sitt till att öka förbittringen mot de fängslade, emedan, om detta oväsende icke varit, säden nu kunnat vara skuren.
Midt emot dessa tusenden, af hvilka de vildaste trängt sig närmast fängelset och trappan, reste sig den allvarliga skepnaden af prestmannen, som började gudstjensten med afsjungandet af en psalm, hvari allmogen instämde. Derefter höll han en predikan öfver bönen Fader vår, fästande sig särdeles vid femte bönen. Men det var som att tala till döfva öron. Bönderne stormade mot huset för att nedrifva det, och mäster Elof såg redan flere komma springande med eldbränder för att antända och uppbränna både hus och fångar. När då alla föreställningar voro färgäfves, fattade mäster Elof kalken, höjde den mot himmelen och ropade med hög röst: »Dömer icke, så varden I icke dömde! Gud ensam ser till hjertat och kan fälla den rätta domen! För eder egen äras skull låten de anklagade träda fram, bikta och göra sin bekännelse, innan de straffas, på det att icke verlden må säga, det rasande öfvermod, men icke rättvisa ledt dalamännen». Detta tycktes göra verkan. Han försäkrade tillika, att han skulle uppsätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
