Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Sigismund lemnar Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stäldes dock till honom af hans egen syster, fröken Anna. För ögonblicket var emellertid allt förloradt för honom. Hvad som nu misslyckats måste göras om igen med större makt och då äfven med bättre framgång. Med sådana tankar umgicks Sigismund i Linköping, medan ännu underhandlingarna pågingo mellan honom och hertigen.
Han kallade derför en dag till sig tvänne påfliga så kallade protonotarier, en polsk biskop, sin fältherre Farensbach och två polska sekreterare, framstälde för dem hertigen såsom en förrädare samt den förlikning, som nu skulle ingås med honom, såsom aftvingad, hvarför han icke ansåg sig bunden af sin ed och sin underskrift, utan tog dem till vittnen, att han redan på förhand gjort inom sig detta förbehåll. — Och i enlighet dermed handlade han. Endast hans närmaste kände hans hemliga beslut. Hertigen sjelf synes till en början icke hafva anat det minsta. Han skref till Stockholm om konungens mottagande och föreslog Sigismund att färdas dit landvägen i anseende till de svåra höststormarne. Samma dag som hertigen aftågade, skref konungen till honom till förmån för de fem rådsherrarne och deras fruar, påminnande om, »att de voro det kungliga husets anförvandter». Han bad tillika om de utlofvade lifsförnödenheterna, på det han desto förr måtte kunna bortsända det främmande krigsfolket. Hertigen svarade samma dag. »Konungen borde icke kalla de fängslige herrarne sina trogna män, som honom till så mycken olycka förledt; de hade dagen tillförene sagt, att om de så troget tjenat hertigen som konungen, hade de långt bättre blifvit belönte; på deras gårdar skulle de vara mindre säkre; hade de icke haft vakt, hade folket längesedan slagit dem ihjel.»
Hertigen fortsatte sin resa och anlände den 2 Oktober till Örebro. Dagen derpå bröt konungen upp från Linköping. Han hade för att dölja sitt verkliga uppsåt sändt en del af sitt hoffolk till Stockholm, men sjelf jemte hären, ännu uppgående till omkring 5,000 man, tågade han tillbaka till Stegeborg, der Joachim Scheel låg med svenska flottan.
Axel Leijonhufvud omnämner i sin berättelse en omständighet, som skall hafva bidragit att öka konungens misstro till sin farbroder. En borgare från Wismar hade uthyrt sitt fartyg till svenska flottan, men återfordrade det, när nu freden var slutad. Scheel vägrade att återlemna fartyget och borgaren vände sig till konungen, som lemnade honom en skriftlig befallning till Scheel att villfara hans begäran. Men när borgaren framlemnade konungens bref till amiralen, kastade denne det på golfvet, trampade derpå och sade: »Jag aktar icke din konung, Gud bevare hertigen!» — hvarpå han drack den senares skål. Borgaren berättade allt för konungen.
Emellertid försökte konungen att komma i besittning af flottan och begärde af Scheel alla skeppen, men denne lemnade endast så många som nätt och jemt behöfdes och som öfverensstämde med hertigens befallning. Konungen brefvexlade ännu härifrån med hertigen angående de fångne rådsherrarne och åtskilliga hans, hans systers och fränders tillhörigheter, om hvilkas återställande han anhöll. Hertigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
