Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Sigismund lemnar Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sinnet och skref till honom och frågade, »hvad Sverige efter den dagen af honom hade att förvänta». Brefvet, som skrefs dagen förr än Sigismund lemnade Kalmar, kom aldrig fram till denne. Om konungens bortresa ur riket skref hertigen äfven till finska befälet i Stockholm i sitt svar på dettas lyckönskningsbref öfver den ingångna förlikningen med konungen; och i ett förtroligt lag yttrade han i samma fråga: »Gudi lof, vi hafva ett godt samvete, att det icke är vi, som förderfvat konungen. Men efter ingen förhoppning mera finnes att öfvervinna hans hat och arghet mot oss och riket, så skole vi också med all vår makt hjelpa till att han får stanna qvar, dit han rymt!»
Det visade sig också snart, att hertigen hade allvar med dessa ord. Någon förlikning med Sigismund kom ej mera i fråga. Han ansågs uppenbarligen hafva förverkat sin krona. I November anlände hertigen till Stockholm och anstälde der en sträng räfst. Genast efter konungens flykt hade Lasky och äfven Arvid Stålarm med finnarne dragit bort derifrån, och med dem hade följt de ifrigaste anhängarne af Sigismund. En mängd andra följde deras föredöme och begåfvo sig till Danmark eller Tyskland, dock mest till konungen i Polen. Erkebiskop Abraham och Schepperus stannade qvar. Men de blefvo jemte Clas Bielke fängslade. Samma öde hade ock Christer Classon Horn med flere. Borgmästare och råd afsattes, och den förtörnade hertigen tilltalade i skarpa ordalag det på Helgeandsholmen till mönstring sammankallade borgerskapet, hvilket denna gången icke visade sig i så granna och prålande drägter, som när de förra gången mönstrades för konungens räkning. Det anstäldes en ordentlig förföljelse mot alla, som på något sätt stått i gemenskap med konungen och polackarne, hvarvid ofta den oskyldige fick lida med den skyldige. De anklagade dömdes från gods och egendom, och denna kom hertigens anhängare till godo. Mången, som förut varit utfattig, blef nu med ens ganska rik. Det var ett sätt att belöna gjorda tjenster, utan att hertigen sjelf behöfde synas. Mycket skedde väl utan hertigens vetskap, men han fick skulden för allt, och deraf blef han förhatlig för många, så att till och med sådana, som ämnat söka förlikning, flydde ur riket.
Ännu mer väcktes hertigens vrede öfver konungens skrifvelse till åtskilliga europeiska hof, hvaruti han framstälde sin farbroder som en förrädare och förlikningen i Linköping som tvungen, så att densamma icke behöfde hållas, samt förklarade, att han skulle återkomma med större makt och hämnas. Samtidigt skref han ock till sin farbroder och framstälde de orsaker, som förmått honom att från Kalmar begifva sig till Polen, bland hvilka den förnämsta var inre oroligheter i detta rike. Hertigen skyndade att sammankalla ständerna till en riksdag i Jönköping samt nedsände — det var i slutet af November — sin son Carl Carlsson Gyllenhielm med folk till Kalmar att återtaga staden och slottet. Herr Carls makt var dock till en början allt för ringa. Han måste till och med, utan att han kunde hindra det, åse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
