Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodsdomen i Åbo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig helt och hållet eller till hälften — man skulle knappast tro, att några vekare känslor längre funno utrymme i hans bröst. I synnerhet borde han nu, när han såg framför sig sonen till sin hätskaste fiende, visa sig obeveklig och hård. Men sådant var icke förhållandet. Hertigen erbjöd honom förlåtelse och nåd, om han ville lemna konungens tjenst och ingå i hertigens. Herr Johan svarade: »Jag har ingen skälig orsak att öfvergifva den trohet, jag lofvat min konung. Dock beder jag eders furstliga nåde på det ödmjukaste om förskoning!» Härvid föll han på ett knä för hertigen. Denne sporde genast, hvarför han endast föll på ett knä och icke på båda; men den unge herren svarade: »Den hedern sparar jag åt min Gud och min konung!» Då var det slut med Carls medlidande. Han såg i det förefallna ett bevis på, att sonen ärft faderns natur och stora mod samt en varning för hvad i framtiden kunde ske, om denne unge mannen finge lefva. »Du må derför vara beredd» — sade han — »att inför domstolen stå till svars jemte de finnar, med hvilka du ville våga dig i den farlighet, som dem af oss tillstundade.»
Så kom Johan Fleming jemte de andra inför domstolen. Under ransakningen framhöll han, huru föga han deltagit i striden, »han hade knappt en enda gång spänt en bössa mot hertigens folk». Men det svarades, »att han stannat qvar för att uppegga finnarne, och sådant vore nog». Han dömdes i likhet med de öfriga, och den 9 November förkunnades för de dömde, att afrättningen skulle ega rum påföljande dag. Stålarm och Axel Kurck skulle dock föras öfver till Sverige att inför ständerna nogare ransakas. Dagen efter ransakningen afkunnades domen utanför slottet i närvaro af en mängd adel, krigsfolk, prester, borgare och bönder. Fångarne stodo omgifna af krigsfolk i en ring. Mauritz Leijonhufvud gick derefter upp på slottet och hemtade ned hertigen, då han mottog trohetsed af alla de närvarande. De dömde stodo härunder på knä, men då hertigen skulle träda ut ur ringen, reste sig Johan Fleming och bönföll ännu en gång, »att hans furstliga nåde ej skulle sträfva efter högsta rätten». Hertigen svarade, att nu var nådens tid förbi, och bad honom blott tänka på den långa väg, som han nu hade att beträda.
Lördagen den 10 November öppnades slottets portar för det sorgliga tåg, som förde de lifdömde till afrättsplatsen. Hertigens stallmästare Anders Nilsson förde befälet öfver sorgetåget, som gick till staden. På afrättsplatsen var en mängd folk församladt. Kyrkoherden i Åbo ledsagade Johan Fleming och sökte trösta honom, men ynglingen bar sitt öde med lugn och sans och tröstade snarare presten än denne honom. Ännu på lördagsmorgonen fäldes förböner för herr Johan, men förgäfves. Sjelfve Mauritz Leijonhufvud, sedan han öfvertalats att besöka Fleming i fängelset och der blifvit försonad med honom — han hade nemligen trott att den unge Fleming utspridt ett rykte om hans broder Axel, att denne i Stångebro slag ämnat öfvergå till Sigismund, men erhöll nu den upplysningen, att han gjort Fleming
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
