Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodsdomen i Åbo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
orätt — sjelfve denne hertigens gunstling sökte förgäfves inverka på honom i detta afseende. Att kläderna icke skulle lemnas åt skarprättaren och kroppen icke sättas på stegel, det var all den nåd som hertig Carl beviljade. Ynglingen måste vandra till afrättsplatsen med de andra. Bland desse var hans halfbroder Olof Classon, en oäkta son till Clas Fleming, som Johan högt älskade, och i sitt testamente bad han sin moder hos hertigen utverka, att denne Olof skulle få upptaga sin faders namn och sköldemärke, emedan Johan var den ende sonen till herr Clas. Han hoppades nemligen att denne skulle benådas.
Under vägen lemnade han testamentet och en ring åt en dräng att öfverbringa till hans moder eller »morkär», som det på den tiden hette. Det var det enda, som han nu kunde skänka henne. Han helsade vänligt och tog afsked af alla bekanta, men när han kom in på spetsgården, och sedan han der betraktat tillredelserna, ryckte han så häftigt upp tröjan, att alla knapparne flögo omkring. På kyrkoherdens uppmaning »att han icke skulle vara så häftig, utan först bedja till Gud allsmäktig» — föll han på knä och bad, andäktigt lyssnande till prestens böner. När han derefter steg upp, gick han omkring, och hvar han såg en bekant, så vinkade han till honom sitt afsked. Fruar och jungfrur, som sutto i fönstren i de närbelägna husen och åsågo sorgespelet, brusto dervid i tårar. Till sist talade han till det församlade folket. »Jag låter eder alla härmed förnimma» — sade han — »att jag i andlig måtto bekänner mig skyldig till denna, ja, väl till den eviga döden, derest Gud ville straffa mig efter sin rättfärdighet; men uti verldslig måtto är jag oskyldig och känner ingen annan orsak till min död än den åstundan och trängtan, som hans furstliga nåde haft att utrota min faders slägt, hvilket nu också går i fullbordan!» Nu började hertigens folk ropa, »att han talade osanning», och Anders Nilsson sade: »I hafven stått efter hans nådes välfärd, men Gud hafver vändt det emot eder sjelf». Men då ropade herr Johan högt: »Hvar är min dom? När är jag anklagad, förhörd, öfverbevisad? Man har ljugit på mig som skälmar och förrädare!» — Åter ropades, att han borde återföras till slottet att få hårdare dom, men dertill sade han på det bestämdaste nej, anförtrodde sin sak Gud allsmäktig, neddrog sjelf skjortan, knäföll och mottog blundande dödshugget.
I samma ögonblick som hans hufvud föll, skyndade halfbrodern fram och knäföll för att halshuggas och sålunda blanda sitt blod med broderns; men han blef tillbakavisad, emedan afrättningen skulle försiggå i förut bestämd ordning, och han var den femte. När han sedan kom fram, ropade han med hög röst, »att Gud skulle utkräfva den oskyldige Johan Flemings blod af hertig Carl, den blodhunden». Sorlet af hertigens knektar hindrade honom att tala mera. Hans hufvud föll, och efter honom alla de öfriges. Inalles halshöggos här tolf personer. Alla de afrättades hufvuden med undantag af Johan Flemings upprestes midt öfver Åbo rådstuga.
Sådan var hertigens räfst mot konungens anhängare i Åbo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
