Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Linköping år 1600 - I Gustaf Banérs fängelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i ord, skrift och tryck fläckat hertigens goda namn och rykte samt 3:o) rådt konungen att med främmande krigshär och utan skälig orsak föra krig mot sitt fädernesland. Domen upplästes och bekräftades af alla ständerna. När den skulle förseglas, lade Axel Leijonhufvud under sin vaxkupa en protest emot densamma. Han uppsatte ock en annan protest på pergament, som han invecklade i vax och nedgräfde i jorden. Men de funnos äfven utom grefve Axel, som funno domen för sträng. Presterne i synnerhet klagade, att man öfverilat sig, och det säges, att alla biskoparne samma dag med sina förböner sökt mildra domen hos hertigen, ehuru förgäfves. Lika litet lyckades det holsteinska sändebudet Gadendorf, som man derom anmodat. — Dagen derpå sporde hertigen Clas Bielke, Göran Posse, Christer Horn och Erik Leijonhufvud, »om de ville skilja sin sak från de öfriga herrarnes samt erkänna sitt brott och falla till föga». De föllo då på knä för hertigen och ständerna och bådo om tillgift. Domen upplästes derefter för dem, och då de på hertigens fråga förklarade, att de icke hade något mot densamma att invända, sade denne, att han eftergaf sin talan mot dessa fyra, och ständerna gjorde detsamma.
Enligt domslutet skulle Hogenskild Bielke och Carl Stenbock ännu hållas i fängelse, tills deras sak blefve närmare undersökt. Mot den förre hade intet rörande de sista tilldragelserna kunnat ledas i bevis, och han hade försvarat sig med mycken klarhet och reda, ehuru han ännu fortfarande var så sjuk, att han måste i en stol inbäras i domssalen. »Den gamle räfven vet besmycka sin sak!» — utropade hertigen med många skällsord och uttryck af en otyglad vrede. Men herr Hogenskild svarade med lugn och vördnad, bad »hans furstliga nåde styra sitt sinne» och försäkrade derjemte om sin oskuld. När hertigen gick ut ur salen, hötte han med handen åt herr Hogenskild och sade: »Din räf skall icke bita min gås!» — Emellertid fick Hogenskild hopp om förskoning.
Den 19 Mars, som var en onsdag, sammankallade hertigen ständerna på borggården samt bad dem icke åtskiljas förr än domen den följande dagen gått i verkställighet, hvarjemte han förordnade, huru det vid afrättningen skulle tillgå. Tidigt om torsdagsmorgonen körde hertigens släde fram för att föra honom till Nyköping. När hertigen tagit plats, steg då grefve Axel fram till släden, föll på knä och bad om förskoning för de olycklige, åtminstone för Gustaf Banér. Men hertigen var obeveklig och lät dertill herr Axel förstå, »att han (Axel) redan visat sig i denna sak allt för partisk». Dermed for hertigen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
