Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Gustaf Banérs fängelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem, nemligen Gustaf Banér, en berättelse, som sammanskrefs af hans egen dotter, och om hvilken man väl kan säga, »att den eger af sjelfva verkligheten en dystrare skuggning, än dikten vore i stånd att gifva».
Samma dag, som domen afkunnades, fingo ändtligen de lifdömde komma tillsammans med hustrur och barn efter ett och ett halft års skilsmessa. De olyckliga fruarna hade med sina barn under de föregående dagarne, medan rättegången varade, vistats i Linköping, förgäfves bemödande sig att mildra den stränge hertigens vrede. Vid slottets dörrar, liksom i snödrifvorna på ömse sidor om vägen, när hertigen åkte ut till Kungsbro, lågo de på knä och sökte med tårar och böner beveka fursten; men förgäfves. Han låtsade hvarken se eller höra dem. När nu domen var fäld och herrarnes öde afgjordt, då öppnades fängelsets portar för fruarna, att de fingo besöka sina män. Alla voro tillsammans hela tisdagseftermiddagen och vid qvällsmåltiden. Derunder utkallades herrarne i det yttre rummet, der det blef förkunnadt för dem, att de på skärtorsdagen skulle lida dödsstraffet. De sökte, sedan de åter kommit in, att för sina anhöriga visa oförändrade anleten, hvilket ock lyckades dem.
Efter måltiden måste herrarne skiljas åt, men hvar och en af dem fick behålla hustru och barn hos sig. Gustaf Banér och fru Christina hade trenne af sina barn hos sig. Men tvänne knektar stodo beständigt inne i rummet för att hindra hvarje försök att rymma. Natten mellan tisdagen och onsdagen förflöt i lugn, men den senare dagen, då hertigen talade till ständerna på borggården, blef så mycket förfärligare. Man hörde nemligen inne i rummet, der herr Gustaf satt med sin hustru och barnen, hvad hertigen sade, och nu var det ej möjligt att längre för de senare dölja hvad som förestod.
Fru Christina satt förkrossad af smärta i fönstersmygen. Herr Gustaf sökte väl trösta henne det bästa han kunde både med egna och skriftens ord. Men sorgen var så stor och plötslig, att han öfverväldigade henne. Herr Gustaf läste långa stycken ur psaltaren, och deremelian talade han om enskilda angelägenheter. Med barnen skämtade han och befalte drängen, som han hade hos sig, att skära käpphästar åt dem, på det att de icke skulle hafva för mycket ledsamt. Så förgick onsdagen. Om qvällen, när de sutto till bords, lutade fru Christina sitt hufvud mot mannens skuldra, och uttröttad af ansträngningar, bekymmer och nu till sist den stora sorg, som stundade, insomnade hon. Men hon vaknade hastigt och sade då till herr Gustaf, förebrående sig sjelf: »Min herre må väl säga till mig, som det står i skriften: Så förmådden I icke vaka med mig denna stunden!» Och under nattens lopp kom icke en blund i hennes förgråtna ögon. Herr Gustaf bar sitt öde med manligt lugn och sökte med bön och förmaning trösta fru Christina.
På torsdagsmorgonen, den sista i herr Gustafs lif, var han sig alldeles lik — berättar hans dotter — och befalte, att hans tyg skulle läggas in och lemnade nyckeln till skrinet åt sin äldsta dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
