Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Gustaf Banérs fängelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Margareta. »Såg jag inga andra åthäfvor på honom än som förr, när han skulle skicka sig att resa.» Sedan allt var ordnadt, föll han på knä och bad. Derefter steg han upp, tog psaltaren i handen och sade till barnen: »Kära barn, det är så handladt med mig, att jag intet arf lemnar eder; men det beder jag: När I hören mitt namn, så skolen I för min skull aldrig slå ögonen ned; och det arfvet skattar jag högre än all verldens goda.» — Så skref han sitt namn och dagen i psaltaren och gaf den åt sin dotter Margareta; åt den andra gaf han ett guldhjerta. Derefter tog han från halsen en guldkedja, hvarvid fru Christinas namn var fästadt, och lemnade henne åt äldsta dottern, sägande: »Öfverantvarda denna kedja åt din broder Svante och bed honom icke gifva henne åt någon annan än den, han unnar lika godt, som jag unnar honom.» Här brusto honom tårarne ur ögonen, och äfven barnen började gråta, önskande sig att med fadern få dö bort från all jemmer. Men han sade: »I skolen för ingen nöd önska eder att dö och för ingen vällust att lefva. Ej heller skolen I ropa hämnd, utan befallen hämnden åt honom, som rättvist dömer.»
Nu öppnades dörren, och biskoparne i Skara och Vexiö jemte tvänne andra prester inträdde. Herr Gustaf talade först afsides med dem och sporde sedan fru Christina, »om hon icke ville jemte honom förena sig med Gud den dagen». Hon ville det, och då ledde han henne fram till det främsta fönstret der han satte henne, stälde sig sjelf bredvid och sedan barnen i en rad. Biskoparne stodo midt emot. Herr Gustaf gjorde nu sitt skriftermål och bekände sig deri fri och oskyldig till alla hertigens äreröriga beskyllningar. Bland annat hade hertigen äfven inför rådet beskylt honom för en otillbörlig kärlek till hertigens syster, hertiginnan Elisabet. »Men jag bekänner inför Gud och eder, gode herrar» — sade han — »att jag aldrig på något otillbörligt sätt hafver älskat henne, utan som min herres syster, den jag bort ära och tjena.» Slutligen sade han: »Ett är som besvärar mitt samvete och hvaruti jag begär eder tröst. Hvarje gång, jag förenat mig med Gud, har jag lofvat bättring, men har aldrig kunnat hålla det så som jag velat.» Biskoparne svarade: »Sådant är mensklig svaghet, och derför måste vi ofta söka Gud, emedan vi ofta synda.»
Äfven fru Christina gjorde sitt skriftermål, hvarefter båda togo nattvarden. Så tog herr Gustaf afsked af sin fru och af barnen samt af biskoparne och redde sig till att gå. En stockknekt kom i detsamma in och tillsade dem att skynda. Fru Christina, som ville följa sin man, så långt det medgafs henne, fästade sig, oaktadt han afrådde, vid hans arm, och fru Anna Gylta — hon var en af de få, hvilka under dessa sorgens och olyckans dagar troget stått vid de arma fruarnas sida och tröstat och hjelpt i hvad hon kunnat — tog henne under den andra armen. Så gingo de.
Nere i porthvalfvet stodo redan de öfrige herrarne samlade. De voro Erik Sparre, Sten Banér, Thure och Clas Bielke, Arvid Stålarm, Axel Kurck, Erik Leijonhufvud, Göran Posse, Christer Horn och Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
