Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige och Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den polska hären hade då hunnit till Wolmar, som låg vid den åt sydvest flytande floden Aa ungefär midt i Lifland. Man beslöt intaga detta fäste och lägrade sig derför i gårdarne deromkring, afskärande all tillförsel, men Zamoisky kunde dock icke börja någon egentlig belägring, förr än han fått ordentliga belägringskanoner, och desse kommo först efter en månad. Men äfven sedan desse ankommit, mötte många svårigheter vid belägringsarbetena. Det var sträng vinter och marken hårdt tillfrusen, och från fästningsverken, hvilka voro till utseendet i godt skick, dundrade ständigt och jemt de svenska kanonerna.
På detta fäste fördes befälet af tvänne ynglingar, Carl Carlsson Gyllenhjelm och Jakob De la Gardie, en son af den från Johans tid bekante herr Pontus. De hade gjort allt hvad i deras förmåga stått, för att sätta det lilla fästet i försvarsstånd, men så orimligt ansågs det att våga försvara detsamma, att den erfarne grefve Johan af Nassau, som kommit till Carl och fått högsta befälet näst honom öfver svenska hären, förklarade försvaret outförbart. »Den som i Nederländerna» — sade han — »understode sig att försvara en så usel fästning, blefve för sin förmätenhet hängd öfver porten!» De unga försvararne ansågo dock, att mod och ihärdighet kunde ersätta hvad som brast i murar och vallar och stannade. Och de försvarade sig med lejonmod. I hela trenne månader måste hela den stora polska hären förblifva liggande framför detta obetydliga fäste.
Sedan Zamoisky skjutit två stora öppningar, den ena på slottsmuren, den andra på stadsvallarne, beslöt han att storma, och ehuru han misslyckades mot det förra, inträngde dock hans folk i staden och svenskarne måste draga sig tillbaka till slottet. De fortforo att skjuta lika oförskräckt, och kulorna hveno om kyrkan, der Zamoisky genast lät sjunga Te Deum för sin vunna seger. Dock var det omöjligt att längre försvara slottet, hvars murar endast voro två alnar tjocka. Gyllenhjelm och De la Gardie beslöto derför att dagtinga. De fordrade att fritt få aftåga under flygande fanor med manskap och förråd. Manskapet fick aftåga, men förråden måste lemnas åt fienden och de sjelfve blifva fångar. De mottogos af Zamoisky och de polske adelsmännen på ett vänskapsfullt sätt och med högt uttalad beundran öfver deras mod och tapperhet. Under en middagsmåltid, hvartill storkansleren inbjöd dem, talades om oenigheten mellan konungen och hertigen, och storkansleren yttrade, att det aldrig var med polackarnes vilja, att konungen drog med krigsmakt till Sverige, »men hvarken då eller nu hade kronan Polen sadlat en häst mot Sverige, om icke de svenske begynt detta krig i Lifland».
Men huru mycket än den ädle Zamoisky beundrade de unge svenske herrarnes tapperhet, så delades dock icke denna åsigt af hertig Carl. Denne hade från Reval, hvarest hans gemål nedkommit med en son — Carl Filip — begifvit sig midt i vintern öfver till Finland och skref från Åbo den 20 Januari 1602 till sin son: »Vi hafve bekommit ditt bref, Carl Carlsson, och ändock Vi ej borde oss om din förlossning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
