Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige och Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något bekymra, efter du icke hafver hållit dig bättre; dock likväl efter vi förnimme af din utskickade, att du hafver stått en storm eller två ut, så vele vi hvad som skett är tillräkna din ungdom. Du skall fördenskull låta anhålla om din förlossning hos kansleren och begära att veta, mot hvilken af dem, som i vårt våld äro, du kan blifva utvexlad, så vele vi den förordning göra, att du skall komma på fri fot igen.»
En berättelse, som i många afseenden är upplysande för denna tid och för förhållandet mellan Sverige och Polen samt mellan Sigismund och Carl, är den om Carl Carlsson Gyllenhielms fångenskap, hvilken vi här må anföra.
Så länge Gyllenhielm och hans vapenbroder voro qvar i polska lägret, bemöttes de fortfarande med all aktning. De erhöllo dyrbara pelskläder — de hade nemligen lemnat sina egna att från Düna föras sjöledes till Pernau — till vängåfva, herr Carl en svart sammetspels och herr Jakob en röd, och de besöktes dagligen af så väl polackar som landsflyktige svenskar. Bland dessa senare yttrade Jakob Classon Horn med suck och klagan, »att om han väl vore hemma i sitt fädernesland igen, ville han hellre der dö än lefva i främmande land, huru godt der än kunde vara». Efter julen förordnades en förnäm polack att föra fångarne till konungen. Vid afskedet från storkansleren gaf denne dem det bästa hopp om att blifva utlösta. Så fördes de till Riga, der de vistades julen ut, och sedan genom Kurland till Wilna i Lithauen, der konung Sigismund vistades med sitt hof.
De fördes upp till slottet, som vimlade af förnäma polska herrar, och in i stora kungssalen, der konungen sjelf satt, omgifven af sina rådsherrar. Fångarne ville stiga fram och falla på knä för konung Sigismund, men då satte konungens marskalk sin staf emot dem till tecken, att de ej fingo gå längre fram, och så blefvo de stående. De öfverlemnades åt befälhafvaren för konungens hejdukar, och denne förde dem till ett annat rum. Här stod en förnäm polack, som varit fången i Sverige och derunder rönt en god behandling, och han ville nu stiga fram och helsa på fångarne, men tillbakavisades. De öfverlemnades derefter till marskalken Wiesiolofsky, en helt ung man, men som talade god tyska. Denne behandlade dem mycket strängt, icke så att något brast i deras dagliga kost, men så att icke den ringaste frihet tilläts dem, ej ens att sjelfve råda öfver sina penningar. Endast undantagsvis fick någon besöka dem. Ombytet kändes så mycket hårdare, som det var så fullkomligt motsatt den uppmärksamhet, hvilken förut blifvit dem visad. Herr Jakob erbjöds snart att blifva utvexlad, och herr Carl tillstyrkte honom att begagna sig af anbudet, men han föredrog att dela lika lott med sin medfånge, eftersom de för samma sak fallit i fiendehand.
En dag, medan de ännu befunno sig i Vilna, lät Sigismund upphemta Gyllenhielm till sig i sin kammare. Konungen hade förut uppsatt frågorna skriftligen, och när han nu satt vid bordet, höll han papperet i handen och frågade derur. »Berömmer sig ock hertigen öfver infallet i Lifland, att det är gjordt mig till gagn och godo, såsom han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
